Det finns de personerna som med sina ord fångar en. En melodi som förändrar. Som skapar en känsla i kroppen som bara gör dig gott. Ett humör ändras. En tanke tar ett skutt och ändrar riktning. En tår fälls eller en mungipa åker upp... Det är något visst med de där orden, kombinationen av musiken tillsammans med orden som skapar en alternativ bubbla att kliva in i... en tillfällig flykt för att hålla sig i balans...
Just nu snurrar Håkan Hellströms Valborg runt mig, kramar mig, håller om mig och talar om att allt kommer att bli bra...
Den 10 September i år är första gången på, ja jag kan inte minnas hur länge, men det är i alla första gången som jag inte kan ringa min bror och gratta honom på hans födelsedag. Det är första gången på länge som jag inte skojar om att "var det här det var beställt en flygplats"... första gången... det är en saknad och sorg som jag vill skaka av mig, som jag vill släppa och som jag vill ska lämna mig, inte finnas. Men jag måste lära mig att leva med den...
Jag försöker se det positiva, försöka göra det han var så bra på. Med ett leende från öra till öra inser jag att jag nästan vet exakt vad han skulle säga "Snurran, nu lägger du av, sluta lyssna på sånger på repeat och snyfta. Sluta. Åk till Kuriosa och köp en påse bullar, det är den bästa medicinen". På bred östgötska dessutom.
Jag ska försöka göra Onsdagen till en bra dag, tills dess får Valborg hålla om mig!
Änglarna har åkt på pisk
Gårdarna är grönsvarta
Och i Azalea kan man inte undgå att bli kär
Där går en som svär att allt du gör är gott
Ja, jag är din om du vill ha en idiot
Lägg din hand i min, lägg din hand i min
Har ingen plats att kalla hem
I detta pissiga vårregn
Ett förortsgäng kapar en spårvagn hem i vårkvällen
Provsmakar livets heroin
Och om du någonsin vill ha en idiot
Lägg din hand i min, lägg din hand i min
Du kanske aldrig når dit du vill nå
men du når mig
Du kanske aldrig får den du vill få
men du får mig
