Vecka 40...

V E C K A  4 0

Helt otroligt, sista (eller näst sista, eller näst  näst sista) veckan av den här graviditeten. Märkligt. Att det kan gå så fort, det är ju nästan ett helt år, från start till mål, men det känns verkligen som att det har gått i Usain Bolt-tempo, särskilt nu på slutet. Det kan verkligen bli när som helst, typ om en timme eller tre eller 12 eller om dagar, jag har inga känningar och ingen föraning om att det börjar närma sig. Hur nu sådana känningar ska kännas. Rent mental skulle jag kunna tänka mig att att det var en månad kvar, men ser jag  mig i spegeln så tycker jag att det var nog dax förra veckan... :)

Men i alla fall.

Men det knäppa är att ju närmre vi kommer the big moment desto mer tänker jag på det där med att skaffa ett nytt jobb? Visst är det märkligt? Trots att jag vet att så fort bäbisen är här kommer jag att ha fullt fokus på just bäbisen, medans jag nu läser platsannonser och funderar på vad jag vill pyssla med när jag ska börja jobba... 

 Knäpp, knäppare, T A T J A N I S

Första kyssen...

 

 Minns du din första kyss?

Såg på T V, en serie som är något av det bästa jag vet, Grey's Anatomy första säsongen och i en reklampaus dök reklamen för Coca Cola Life upp på rutan. 'Minns du din första kyss - den förändrade allt'... typ. Jag kom att tänka på min första kyss, alltså ni vet när man gick på mellanstadiet och inte hade en aning om vad det där med kyssar egentligen handlade om.

Nog minns jag min... på ett disco i matsalen på Åbymoskolan, måste ha gått i femman eller sexan, killen hette Jacob, jag hade en blå och vitrandig storskjorta och hade ett smalt skärp i midjan, det skulle visst vara så. Håret var någon hockeyfrille-variant med vingar på sidorna. Minns jag inte helt fel skulle det vara lite permanentat också.

Det hände när vi dansade tryckare. En liten försiktig puss när dansen var slut hade jag tänkt. Men det var vad jag hade tänkt, han hade tänkte kyss med tunga, så helt plötsligt räckte han ut tunga, mitt i pussen. D E T var inte trevligt, inte trevligt alls.

Men det får mig att skratta mig till tårar...

H A P P Y  T I S D A G

Måndag...

 

Fascineras av morgon-TV just nu, över sekter (som de pratar om) och om människor som tvingas in, föds in,  i en galet skrämmande och kontrollerande värld. Märkliga och starka berättelser. Att barn inte får möjlighet att ens gå i skola tillsammans med andra eller ens äta tillsammans med andra utanför sekten... Får ont i hjärtat... 

Och så ett tvärt kast till att choklad har visat sig ha samma effekt som sömnpiller...?!

 

Njuter av en "gammal" bukett blommor som blivit några färre... Satte de som fortfarande var pigga eller halvpigga i en mindre vas och vips fick jag en ny bukett att njuta av.

Blommor, finns det något bättre? Det får starta den här veckan som kan bjuda på en ny liten familjemedlem - spännande!

H A P P Y   M Å N D A G

Stryker ett streck...

 Jag verkar ha gått in i en gravid-bubbla och kan inte få ur mig ett ynka litet ord om ditt eller datt, tankarna fastnar, orden kan omöjligt bilda meningar och jag rår inte på det... det är så in i hela friden svårt. Alltså nästan omöjligt och precis lika märkligt - jag är ju en pratkvarn, en babblare och det brukar inte vara något problem att hitta på något att skriva, berätta, fota...  Men det är kanske inte så konstigt med lite mer än en vecka kvar till det magiska datumet då den där nya lilla människan beräknas göra entré i våra liv.... det är ju inte klokt så snart, nästa helg...  ja det är inte många dagar. Inte många dagar alls.

Så jag fortsätter i min bubbla av ommöblering, pyssel o plock och att bara vara, andas och försöka att låta bli att göra alla 100 saker som jag skulle vilja göra...

 

Men en sak har jag gjort sedan sist. Eller för ett tag sedan, som jag nu inser gjorde mig gladare och lättare i sinnet. Jag tog emot några små ord med stor innebörd av någon som jag haft det jobbigt med. Jag strök ett streck över gammalt, sådant som gnagt länge och som skavt och fastnat i mina tankar. Jag lät det gå och ersatte det med de små orden 'tack för det du gör'. Det räckte, tårarna rann nerför kinden och jag kan fortfarande känna värmen av orden. Av att få höra dem och av att lämna det gamla bakom sig. Stryka ett streck och gå vidare. 

Det har jag lovat mig själv att göra mer av.

 

Så nu säger jag tack o go'natt och hoppas att jag snart är tillbaka igen. För nu när jag sitter här framför datorn så inser jag att jag har saknat det här. Verkligen.

Så jag hoppas att vi ses i morgon igen, eller ok i övermorgon kanske :)

VÅR...

 

VÅR I LUFTEN

Vi plockade några snödroppar idag, några av alla tappra rackare som kommit upp i rabatten och hjärtat skuttade till av lycka - våren är på gång...  och jag behöver energin, verkligen behöver den. Så i dag satt vi minsann ute en stund efter dagishämtning, plockade fram stolar och ritade och skrev en stund i solen. Och vi njöt, Inez och jag. Så  h i m l a mysigt och lyxigt...

 

 Och nu står de i Inez rum, på fönsterbrädet och vittnar om att det inte är långt kvar till våren är här på riktigt... så vi passar på och fortsätter att njuta.

 

 

Passa på att njuta av solen du med och känns det som att du jobbar just på dagens mest härliga timmar, så ta en promenad på lunchen!!

K R A M 

Fotoutmaning vänner emellan - FRÅN OVAN & ett par rader ur en bok...

H Å L L   I   E R


Fotoutmaning med temat från ovan... det blir ett lite annorlunda "från ovan" för det handlar om min bror som jag tror ser mig från ovan... Han finns där för mig, fortfarande och alltid och det här är några rader jag skrivit...något liknande

'kanske ett kapitel i något som någon gång kan bli en bok'

Med ögonen fyllda till bristningsgränsen, tittar jag ut genom fönstret. Tåget rullar någonstans mellan Malmö och Lund och den skånska slätten breder ut sig. Tårarna går inte att hejda. Ögonen fylls, svämmar över, fylls igen och jag försöker febrilt torka bort dem. Ju mer det rinner desto mer torkar jag, som i panik. Om jag bara kunde få bort dem om de kunde ta slut och jag bara kunde göra något, då kanske det kan kännas som innan. Om jag bara kunde få bort dem…  Tankarna virvlar i mitt huvud. Det dånar i mitt huvud och det är så att jag hör hjärtat skrika NEJ! Genom att torka kinderna försöker jag få bort sorgen. Bort. Jag vill inte ha den med mig längre, jag varken vill eller kan förstå att den finns. Den tillhör inte mig.

Jag ser att några runt mig skruvar lite nervöst. Det är inte varje dag en till synes ordningsam kvinna gråter hejdlöst men tyst i en tågvagnskupé. Jag bryter mönstret, den svenska ordningen. En flicka tackar sin pappa för en tidning hon fått att roa sig med på resan. Hon tittar lite nyfiket på mig och jag försöker att lugna mig en smula. Någon annan petar i hörlurarna i öronen och tittar ut genom fönstret, rymmer på sitt vis. Jag känner ett sting av avundsjuka hugga tag i bröstet.

En annan resenär tittar i mitt knä, ser boken och ger som en tyst acceptans vid ögonkontakten. Hon ler men ändå inte, men skickar en tanke om att hon förstår. Läser man Kristian Gidlunds bok I kroppen min kan man inte annat än gråta. Den berör, det vet alla. Det finns antagligen inte en själ som läst den och inte gråtit.

 

Men det här handlar om något annat. Jag visste att jag skulle gråta när jag började läsa boken, det gjorde jag redan när jag köpte den. När tjejen i kassan på Pocket Shop sa att den var bra. När jag mumlade ett ”Ja.. jo.. jag, det är så att… ja, jag förstår det.  Redan då kom tårarna. Redan innan egentligen när jag gått till Starbucks för en fika. De fanns där, alldeles precis bakom ögonlocken.

Min sorg är min. Den är en envis en som jag inte kommer överens med. Det är något jag måste lära mig leva med, den kommer aldrig att försvinna utan alltid finnas där. Det är av den anledningen jag skriver. För att förstå min sorg. För att kunna släppa ut den och för att ge den ett erkännande. 

Någon form av acceptans…

Fler bidrag hittar ni här och här!


K R A M


& här hittar ni det första inlägget om allt det här, om ni vill läsa det o kanske förstå det här ovan lite bättre...