Ribbersborg...


 
 
Finns det något härligare än hav och stränder?
Känna sanden mellan tårna och solen strålar bränna på nästippen? Vågorna skvalpa i ett jämnt tempo mot stranden...? Vinden som letar sig fram o tar tag i vad som finns att ta tag i, palmer, träd eller som här på Ribban vass eller om det är gräs... Oväsentligt, det handlar om ljudet som blir och hör till min mentala bild av total avkoppling och lycka...
 
 

 
 
Men för mig har stranden också blivit ett ställe där jag känner mig närmre min bror. Det är just här, när jag gör något som vi gjort tillsammans som han finns där, gör sig påmind och jag trivs, jag kan tillåta mig att le eller släppa en tår eller två, allt är tillåtet.
 
 


 
 
Jag tror att han skulle ha gillat den här bilden. En liten tjej på ett stort äventyr, hennes intresse av det hon ser, att hon tar tillvara på det som finns, nyfikenheten och hon den lilla vid det där stora havet.
 
Lika säker som jag är på att han skulle gilla bilden lika säker är jag på att han inte skulle gilla kjolen jag har på mig. Han skulle titta på den och säga något i stil med 'Hörrö du, den där kjolen...' han skulle göra en min och prata med en väldigt bred östgötsk dialekt. Han hade inte gillar kjolen och ju mer jag tänker på det desto större blir mitt leende, han hade verkligen inte gillat den. Fniss. 
 

 
 
Från och med nu är kjolen en ännu klarare favorit!


Tivoli...

-
 
 
 
T I V O L I
 
 
Tivoli har funnits med i planeringen sedan dag ett för den här resan. Jag tänkte att det var viktigt med en dag som är mer en Inez-dag än vår dag. Så Tivoli fick det bli och vädret såg ut att vara på vår sida. Kvällen innan vi åkte skulle det enligt prognosen komma en liten skur någon gång strax efter lunch, men på morgonen innan vi åkte så var skuren borttagen - B I N G O - så vi var supernöjda med vår timing... som skulle visa sig vara helt ute och cykla, vädermässigt alltså.
 
 
Prognosen stämde inte för fem öre, skurar blev det och regn öste ner. Men  vi trotsade regnet och åkte både pariserhjul, karuseller med pirater och med fiskar, åt gott, fikade och köpte ballong med Anna från Frost. Vi stannade tills Inez fick nog, tills hon helt enkelt sa att hon ville åka tillbaka till rummet vi sover i. Gullungen! Så igår kväll när vi pratade om vad som var bäst på Tivoli, sa hon helt kyligt att allt var bra! Så det blev succé! Stor succé!


 
 
 
Veteranbilar, luftballongs-pariserhjul, sockervadd, åkband och berg-o-dal-bana!
Det är livet på en pinne!
 
 

 
 
Och det var roligt även för oss vuxna. Om inget annat så att se det här, Jocke på tågstationen i Köpenhamn, ser kanske lite vilsen ut, men enkel att hålla koll på - bara att hitta ballongen med Anna från Frost.
 
 
Tivoli - det är fina grejer det och en fin sak att ha i bagaget!

 




Sommarkvällar...





En ljummen sommarkväll - alltså WOW - finns det något bättre?
Det tysta, lugna och varma. Färgerna som sprider sig över himmelen och kastar sitt ljus på omgivningen, lindar in den i värmen. Kan till och med få den minst vackra tvärgatan, med plank, trafikkonor, rödljus och en buss att bli alldeles magisk.  





 
 
 
...och sedan passerade vi Kockums i kvällsljust och vi undrade båda två hur det varit här när varvet var stort, igång och bulltigt? Nu låg det i alla fall där med rostiga, slitna detaljer som passade utmärkt i solnedgången.
 
 
Just den här promenadkvällen rundades av med att googla på Kockums. För den som är lite nyfiken på Kockums, finns lite läsnyttigt  här!  
 
 
 


Jag hjärta Malmö...


 
 
M A L M Ö
 
 
För alltid kommer jag att ha en särskild plats i mitt hjärta för denna stad. Jag verkligen älskar den.. Det är något med stämningen i staden, storstaden men med lite småstadscharm över sig. Med uteserveringar kors o tvärs och med folk överallt så känns det samtidigt som att man är på någon charterresa till Medelhavet. Men kärleken till stan kom nog med kärleken i mitt liv - Ha - lät inte det stort?!! Jo men så var det, när Jocke och jag började dejta och kände att Norrköping var lite för liten och hade för stor risk att stöta på en och annan som man inte riktigt var redo att träffa, då drog vi till Malmö. Så här var vi i några dagar och kunde hålla handen när vi ville, fika vart vi ville och gå till resturangen tillsammans. Det är klart att vi gjorde det samma hemma i
så det var en härlig känsla att gå där med min familj. Den här staden är min och Jockes på något vis och när vi gick där på kullerstensgatorna så sa vi båda två 'vi kanske skulle bo här någon gång'...
 
 




 
Från hotellet till Lilla Torg var det en lagom promenad för oss alla, även för en snart fyraåring. Det fanns så mycket fint att titta på och blommor att räkna :)
 
 
 


 
 
Det blev promenad hemåt också, men med mer fart. Jocke och Inez jagade varandra mellan blomarrangemang på Gustav Adolfs Torg. Kvällen var ljummen och jag ryser fortfarande när jag tänker på hur den lilla tjejen skrattade och tjoade när hon jagade eller jagades av sin pappa...

 

 
 
Det är semester och vi har vandrat hand i hand på gatorna i Malmö.
 
Ingen dålig semester alltså...


Bärplock...


 
 
 
Det är smått magiskt att ha barn. Slår kanske in öppna dörrar här, men det får och måste upprepas. Det är magiskt att ha barn. Den senaste tiden har jag läst text efter text som handlar om föräldrar och deras barn, om barn som tillåts vara si eller så på resturang eller på ett flygplan, om barn som har bokstavskombinationer och om föräldrar som har sina barn som accessoarer.
 
 
Jag tycker nog att vi borde prata mer om våra barn, men mer om att det är så fantastiskt med barn, om deras kärlek till omgivningen, deras glädje och framför allt viljan... se det vackra i det som finns omkring oss. Beundrar ett grässtrå länge (alltså inte bara plocka ett strå att trä smultron och blåbär på utan se stråna, känna på det och sedan välja ett som är pejfekt!), gå en lång långsam promenad, bara göra lite av det man känner för just för stunden.... kanske hoppa lite på ett ben.
 
 
 
 
Jag har åkt flygplan med mitt barn och japp hon sparkade lite i sätet framför oss. Damen framför blev sur och ja jag vet inte, men vi hade suttit på planet ett par minuter, ok kanske 10. Jag hade Inez med ett extrabälte i knät, inte helt enkelt att få till ett sådant arrangemang på en gång, så det blev lite bökigt... men jag anser inte att jag inte kan ta hand om mitt barn, eller för den delen inte lär henne hur man faktiskt ska vara och inte vara... men det handlar om en liten stund... en liten glimt in i någon annans liv, som inte är hela sanningen. Ett resturangbesök gör inte en fågel.
 
 
Men visst, det finns problem. I samhället, i skolan, hos föräldrar, hos barn och lite där emellan. Men om vi flyttade fokus lite, om vi gjorde tvärt om - inte banna utan undersökte och funderade. Då kanske det skulle bli lite skillnad. Då kanske inte en stöt i ett ryggstöd skulle resultera i ett 'Ursäkta, ditt barn sparkar i ryggstödet, det är väldigt jobbigt för mig...' utan i stället 'Men vad sitter det här för en liten tös, har du varit på semester?! Kan jag hålla den där boken tills mamma har satt fast er ordentligt?!' och så skulle alla må en smula bättre?!
 
 
En tanke bara...
 
 


 
Jag försöker i alla fall att hitta lugnet och tror att på att ge sig ut i naturen, utan någon spikad plan, bara ta en promenad på en stig, titta på en sjö, kasta kottar eller bara göra det som faller en in. Tillsammanstid med sitt barn och tid att se och lyssna, lära och förstå. Det är nog i de stunderna (som så klart kan se olika ut) som vi lär oss att hjälpas år, samarbeta, lyssna och förstå omgivningen.
 
 
Men vad vet jag - mer än att grässtrån är otroligt vackra alltså :)
 
 
e-Kram



 


Träskor...


 
 
 
E F T E R L Ä N G T A D E
 
 
Jag älskar träskor och mitt senaste tillskott i samlingen är ett par röda träskor från Nusnäs i Dalarna. Röda, fina med kurbitsmålning. Funderade ett tag på att låta dem skriva mitt namn på dem också, men avstod till slut. Blommor och blad fick räcka.
 
 
 
 
 


Fånga ögonblicken...



S O M M A R


Det är varmt. Det är skönt. Det är sommar. 

Igår tog jag mina små tjejer, köpte nya badkläder till den större och sedan åkte vi till landet, till mormor och morfar. Inez och jag tog en tur ner till badstranden, puffar på och sedan simma, simma, simma och simma... Hon älskar vattnet. Fullkomligt njuter av att ligga och flyta på vattenytan, ta simtag med armarna och sprattla med benen...


Morfar kom ner en stund och det syns nog på bilden, att de gillar vatten och att de gillar varandra. Min pappa och min dotter. Inez skrattade och skrek av lycka när de simmade runt stenen i vattnet, när de simmade mot olika spännande mål som ett grönt löv, en kotte eller när de tävlade om vem som kunde komma först till stenen... den här bilden och den här stunden går rakt in i hjärtat på mig.


Det handlar visst om att fånga dagen...


Må gott i sommarvärmen!
 


En pixibok, en skrivbok och ett hallonfält...


 
 
På frågan om vad hon ville ge mig i födelsedagspresent svarade Inez: 'en pixibok, en skrivbok och ett hallonfält'. Inte illa. Jag fick en Pixibok (som vi läst ett par tre hundra gånger redan) och en fin skrivbok med tygklädda pärmar och tjocka ark uti. Hallonfältet finns i minnet och kommer för alltid att vara ett av de allra finaste minnen jag har. Älskade unge!
 
 
H A L L O N F Ä L T - vem skulle inte vilja ge eller få ett sådant?!
 

 
 
Frukostbrickan på födelsedagen, inte så noga vad som serveras till frukost, en kopp te blir bra - bara det är blommor med. Så i år ger jag frukostbrickan högsta betyg, buketten med blommor från trädgården var enkel och ljuvlig!
 
 
 
 
 
Idag lovas det sol, så vi hänger på baksidan och fixar till den, jag ska träffa en arbetsgivare och klura ut hur framtiden ska se ut och däremellan blir det glass och tillsammanstid. En helt vanlig härlig onsdag!
 
 


Med doft av jasmin...


Litet DIY-projket - vas/ljushållare av en gammal glasburk, lite hamapärlor på snöre runt den och så ett litet snöre att hänga upp i - klart. Jag hängde upp den i redskapslisten som sitter i köket. Tanken är att de ska flytta ut i trädgården vart efter...
 
 
A R B E T E  P Å G Å R
 
 
När katten är borta dansar råttorna på bordet. Jocke är iväg med jobbet, Inez ville åka till mormor och morfar och Jill sover efter besök hos BVC och vaccination... Jag fortsätter med att spackla väggar i sovrummet... det tar sin lilla tid, men oj så skönt att fixa själv. Känner mig stolt som en tupp och kan knappt vänta tills det blir klart... Det där med att arbeta med kroppen är allt terapi för mig!
 



Under tiden det tar för spackel att torka tar jag in lite blommor från trädgården. Jasminen blommar för fullt och doftat underbart, så jag passade på att pynta sovrummet mitt i all kaoset som råder.
 


Vas/burk från DAY Home - finns nu på rea här!
 
 
Fina glasburken, fotot på mormor och lampa gifter sig finfint med gipsskivorna bakom sänggaveln! Ja hujeda mej - men snart är det spacklat och slipat och spacklat och slipat och målat och klart.
 

 
 
 
H A P P Y  T I S D A G!
 

 


Lilla snigel...


 
 
Borta bra, men hemma bäst!
 
 
Jo vi har varit iväg en sväng. Lite mer än en vecka har vi tillbringat i Värmland, med ett kortare avbrott för Dalarna, och varit lediga och tillsammans. Vi har firat midsommar och kramat om dem vi gillar men inte träffar så ofta, haft korvgrillning, gått tipspromenad, spelat brännboll, badat (!!!) och målat om sovrum.
 
 
Vi har varit på ett alldeles underbart ställe dit internet inte når... typ så.
 
Det finns några ställen i huset där man kan ställa sin mobil och få en liten koppling till omvärlden, lagom att kunna  spela ett drag i Wordfeud eller få iväg ett mail... men inte så mycket mer... skönt det med!
 

 
 
När vi satt i bilen, jag inknölad mellan två bilbarnstolar i baksäget, på väg upp till stugan plingade det till i min mobil. Ett meddelande...
 
"Hej Tanja! Både jag och min man (!) följer din blogg och har mycket glädje av dina fina bilder och texter. Grattis och lycka till med nya jobbet!"
 
 
Det var ett litet meddelande, några få rader, men med så mycket energi! Jag blev så glad. Det är klart att den här bloggen mest är min dagbok över lite ditt och datt och ett sett att hålla fotandet vid liv, men visst blev jag smickrad. Glad och smickrad. För hur eller hur, så är det inte självklart att man slår sig för bröstet och ropar att jag bloggar minsann, jag skriver små texter om små saker som nya koppar, en blomma eller något annat som i jämförelese med mycket mest är yta och oviktigheter. Jag kan göra ett helt inlägg om ett doftljus eller en ny ljuslykta eller ännu värre, ett par skor jag unnat mig. Små saker, men små saker som jag tycker om. Jag delar med mig av det vardagliga, som en fikastund eller en promenad och vilka tankar som far genom mitt huvud just för tillfället. Så - Nej, jag skyltar inte med att jag bloggar, jag håller det lite för mig själv... och blir alldeles varm i hjära o kropp över ett meddelande om att någon annan uppskattar det jag gör...
 
 
Tack Monica!
 
 

 
 
Men nu är vi alltså hemma igen och blev med husdjur bara genom att ta en titt på altanen. Inez studsade in till oss efter en snabb tur i trädgården, alldeles överlycklig över att vi minsann hade sniglad! Två stycken! som sedan visade sig vara tre och som underhöll oss i näst intill en timme... kanske hela kvarteret om jag tänker efter, för ingen kan ha ungått Inez glädjetjut när den ena snigeln kröp över den andra. Eller när de kröp över kanten utan att trilla ner...
 
 
Vi har husdjur, om så bara för en kväll, och lyckan är total!
 


Födelsedag...


 
 
F Ö D E L S E D A G
 
 
Idag har det varit min dag hela dagen. Det har varit ett firande från morgon till kväll, med sovmorgon, men paket, med turer till returpunkten och med spackling av "garderobssmatter". Det har varit tillsammanstid med familjen och mor & far på besök.
 
 
En underbar födelsedag.
 

 
 
Men en av de absolut bästa sakerna idag, var ändå när det försiktigt knackades på vår dörr. Därute stod min bonus-kille och hans mamma med ett alldeles, alldeles underbart paket. Ett paket som han hade valt till mig, på en allt annat än jämn födelsedag, för att han ville det och för att jag tror att han gillar mig en smula. Det är stort och det rör mitt hjärta på ett sätt som inte går att beskriva... Han, ivrig att visa mig presenteten, visa de underbar askarna som fanns i filtpåsen, låta mig öppna askarna som var fyllda med marsipan-choklad och underbara teer...
 
 
Så vi satt här tillsammans, en mormor, en morfar, några mammor, några barn, någon gift, någon sambo och något ex. Fikade, skrattade och umgicks. Som om det inte fanns något annat, som att det är så här det var tänkt att vara. Det självklara som egentligen för många, alldeles för många, är det svåra. Så idag är jag glad. Glad att vi satt här och att vi vågade släppa in det som inte är så självklart.
 



 
 
 
Jag känner mig lycklig - KORT & GOTT!