Fotoutmaning - Kärlek...

 

 

 

K Ä R L E K

 

 

Ett underbart tema på en fotoutmaning.

Verkligen.

 

Ett tema som går att tolka precis hur som helst, kärleken till livet, till en hobby, till en plats. På hästen sitter min lilla stora tjej, alldeles salig av lycka. Hästen tillhör min vän, Charlotte, den vän jag har haft längst. Vi blev nämligen kompisar när vi var så där en tio år... Vi har haft perioder av att vara bästa vänner, perioder ifrån varandra och för att sedan hitta tillbaka till varandra som vuxna. Och nu, umgås vi, tillsammans med våra barn och familjer.

 

 

Vänskapen finns kvar. Den har alltid funnits även om vi varit på olika ställen i livet och även om vi under perioder inte har umgåtts. Det är en skön känsla att ha en sådan vän, verkligen, men det är inte den kärleken jag tänkte svamla om idag, utan det som händer på bilden.

 

 

På bilden ser ni min vän, som ger allt och gör allt hon kan för att min lilla tjej ska få den bästa upplevelsen. Det är hennes dotter som leder hästen och likaså hon gör så otroligt mycket för att den där lilla hästtokiga tjejen på Nibbe ska ha kul, skratta och bli glad. Just den där, den villkorslösa kärleken någon ger till ens barn, den glädjen och handlingen som utan tvekan utförs, den får mitt hjärta att dubbelstudsa sådär en hundra gånger om. Det är baske mig äkta kärlek det. Som håller i vått och tort och som aldrig kommer att rosta.

 

 

Lotta, fanken vad bra du är - Tack för några finfina minnen för livet!!

 

 

Fler bidrag hittar ni här!

 

 

 

 

 

Hon gör som jag säger...

 

 

 

Den här lilla fröken får mitt hjärta att smälta.

Hon är det absolut finaste jag vet och har.

 

Fyra år och knasig, rolig och envis så att det ibland tar emot. Men vilken tjej. Vilken rar liten människa och så stolt som jag är över henne. Hon är fyra år, visst, men omtänksam, fundersam och ibland ilsken som ett bi. Men hon lär sig, tar in, funderar och lär sig mer. Blir bättre för varje dag.

 

 

Hon kan själv.

Hon vet vad som gäller.

 

 

Som på morgonen - då ser man till att byta kläder. Direkt.

Visst just den här dagen kom ett bad i vägen, men sen, absolut.

 

 

Tadaaaa.

 

 

Kläder på, rena trullor, linne, tingelingvingar och glitterskor.

Accessoarer? Absolut. En tingelingstav så klart.

 

 

Älskade lilla unge.



Den där syskonkärleken alltså...

 

 

 

 

 

Ni vet sådana där dagar när det mesta inte blir som man tänkt sig. Just en sådan hade jag idag, men inte att saker gick emot mig utan att humör hos mina rara barn inte riktigt klickade, om jag säger så.

 

 

Det är ju höstlov, och jag hade bestämt mig att vi skulle ta oss ut ur huset, jag och alla tre barnen. En tolvåring, en fyraåring och en sjumånaders. Vi tog en promenad ner till industriområdet, sparkade bland löv, hade springtävling, var på skaparverkstad på Arbetets Museum och det låter ju alldeles perfekt. Men de två större kom ihop sig mest hela tiden. Inez var både grining och tvärtemot mest hela tiden. Var det inte att en pinna gick sönder, så var det för att det kom löv i ansiktet eller för att den andra kunde springa snabbare eller långsammare eller kom först eller sist. Eller som när jag tror att nu har det vänt, Inez råkade av misstag ha sönder (en pinne på en sak, som vi kallar vispen) för storebror och säger 'Oj, nu blir nog Jonathan arg på mig' jag förklarade att olyckor kan hända och lagade vispen medans Inez gick och bekände det hemska hon gjort. Jag hörde den där lilla rösten säga... 'nu blir du nog ledsen... förlåt'. Jag var så glad att hon hanterade på ett bra sätt, att hon förstod att vispen var viktigt för storebror och att hon skulle göra det bra igen. Men ne-hej-du Morsan - storebror blev arg som ett bi och det slutade med att han försvann, Inez letade efter en storebror och Jill skrek av hunger. Njaeee.. inte riktigt vad jag hade tänk mig...

 

  

 

 

 

Så alldeles strax tar jag en tur för mig själv. För att återfå balansen inom mig och få bort det där jobbiga som fyllts på under dagen.

 

...och i mitt huvud far en tanke fram och tillbaka - hur i hela friden gör ni andra med syskon och deras relationer? Hur mycket ska man lägga sig i och hur mycket ska man låta passera? Hur lär man en stor att ta hans om minder och hur lär man en liten att vara rädd om den stora?

 

 

Tips tas tacksamt emot.

 

 

Ps... Nu kollade jag igenom bilderna som jag tog på de där två idag och inga spår av ledsamheter i dem inte, eller kanske i en eller två bilder, men mest är kameran fylld av underbara ungar. Det får mig att skratta, det är ju ändå härligt att se att de där två har haft en supermysig dag...

 

 



Fotoutmaning vänner emellan - In real life...

 

 

 

 

I N  R E A L  L I F E

 

 

Söndag och fotoutmaning vänner emellan. Igår, träffades några av oss som är med i utmaningen, i Malmö för en gemensam foto-träff - In Real Life. Jag var inte med och när jag ser bilderna så hoppas jag så otroligt mycket att det blir något mer tillfälle. Tänk så mysigt att få träffas på riktigt, vi som häng ihop här i cyberspace ett tag. Men i alla fall, den här gånger funkade det helt enkelt inte...

 

 

så i stället för bilder från en träff i verkligenheten så får ni några ögonblicksbilder från min söndag. Kom ihåg, ögonblicksbilder, för det är inte mer än så. Jag hittade för länge sedan en alldeles fantastisk fylla-i-bok till mina två tjejer. Den var liksom lite inte så snutti-gullig utan lite mer varierad och färgglad och jag slog i alla fall till på två när jag nu hittade några som jag tyckte om. Men sedan har det, tjaaa tagit lite lång tid att fylla i dem. Men idag, när jag fick en stund för mig själv, Jill sov och Jocke och Inez åkte till badhuset, kokade jag mig en kopp te och satte mig och fyllde i i alla fall tre fyra stycken rutor...

 

 

 

 

Sen kom jag på att jag borde ha med det här i bloggen, så fram med kamera och knäppa en par, tre, sju bilder... bara för at strax efter det höra att Jill hade vaknat och det vad dags att prioritera mata-babblande-7-måning. Japp, så är det i verkliga livet. Alltså inte alls lika fint o ordnat som några blogg-bilder.

 

 

Men i alla fall, det vet vi ju om, och det får bli mitt bidrag till dagens utmaning vänner emellan... fler bidrag hittar ni här och här och har du en blogg eller gillar att instagramma, så häng på vettja - det är skoj! På riktigt.

 

 

 

Nu är det snart dags för mat med morfar o mormor här hemma, innan det är dags att bege sig till Parken och se allsvensk fotboll. IFK Norrköping. Jakten på guldet fortsätter.

 



Badkulor...

 

 

G Å V A

 

 

Fotoutmaningsdax hos Fröken Foto och temat är gåva och för första gången på länge visste jag exakt vad det här inlägget skulle handla om. En liten ynklig sak som Inez fick när vi tog en liten sväng ner på stan. Jag tyckte först att det var så himla onödigt, vi har ju inte ens ett badkar utan Inez får ju bada i den lilla platsbaljan vi köpte när hon var liten... så varför skulle hon ha badkulor, bara en sådan där vill-ha-grej. Men innan jag hann säga Nej till henne så började vi plocka med badkulorna och jag ändrade inställning en smula...

 

 

 

 

...och vilken succé, vilken total lycka denna lilla gåva blev. Med omsorg väljer hon ut en kula att stoppa i badbaljan när det är dags för bad. Hon känner på dem, luktar lite på dem och här om dagen sa hon Hej då till dem som inte blev valda för den kvällens bad.

 

 

Det är helt underbart att se henne bli så glad över att få badkulor till sitt 'badkar' och jag törs inte tänka på hur glad hon skulle bli om hon dessutom fick bada i ett riktigt badkar... Det behöver sällan vara någon stor gåva för att någon ska bli själaglad...

 

 

 

 

Mitt bidrag på temat Gåva blir alltså min lilla dotters glasburk med badkulor. Ni må tro att hon kommer bli överraskad i kväll, när det dykt upp några fler i burken.

 

 

Fler bidrag hittar ni här!

 

 



Porslinsmålning igen...

 

 

 

För mig är det som meditation. Att låta pennan snirkla sig runt, runt i skålen. Att se mönstret komma fram och lika så att göra om det som inte tilltalar mitt öga. Det blir inte perfekt men det blir alldeles underbart. Skålen köpte jag i mataffären för ett tag sedan och jag såg på den direkt att den skulle bli en perfekt julgrötsskål, bara jag fick måla den en smula först...

 

 

Så just nu ser den ut som på de här bilderna och min meditationsstund för dagen är över. Men i morgon fortsätter jag nog. I alla fall på utsidan av skålen, där det där ensamma lilla tunna strecket ser aningen för ensam ut.

 

 

Vad gör du när du får en stund över, pysslar, läser eller något helt annat?

 

e-Kram

 



Ernst har flyttat in...

 

 

 

 Den senaste tiden har jag ju tjatat om att 'i det enkla bor det vackra' så nu tyckte jag att det var dags för Ernst att flytta in till oss  och visst passar väl lyktan med de fina små orden bra där på bordet...

 

 

 

 

Ett litet av hörnen här hemma som det är ordning i. Jag är glad för det lilla. Att jag har ett litet hörn att samla lite energi i, som är fint, sådär som jag vill ha det. Att ett litet hörn kan vara fint samtidigt som ett annat hörn är fullt med saker som ska till Returpunkten och samtidigt som Jill river ner alla DVD-filmer från TV-bänken. Jag väljer att se mitt fina hörn och inser att jag kommer att få plocka DVD-filmer lite här och var idag, men det gör jag sen, lite senare...

 

 

 

 

 

Titta så söt den är - ljuslyktan!

 

 

 

Så alltså, en ljuslykta a la Ernst har flyttat in och likaså har en vas gjort, en bubblig sak som är en kopia av en ännu vackrare sak, men just idag spelar det ingen roll. Kopian är min och den skapar lite glädje i ett hörn av mitt hem. Några gamla rester från olika buketter stoppade jag i och voilà - balans.

 

 

Idag kommer mormor på besök och i kväll blir det promenad med en vän.

 

Vad ska ni hitta på?



Tummen ur, trädfix och funderingar på en decembertmaning igen...

 

 

 

 

Idag är väder verkligen perfekt. Grått, lite regn och ruggigt. Perfekt för aktiviteter - inomhus. Visst kan jag saknar förra veckans soliga dagar, men åhh så skönt med en dag hemma, fylld av småfix och pysslande. Tummen ur och sker blir gjorda - tumme upp på det! Tror bestämt att tavlor kommer att komma upp idag och att några träd kommer att flyttas in. Japp, träd. Har tänk att Inez och Jill ska ha var sitt träd i rummen, med lite pyssel i och kanske att en julkalender kan platsa i Inez träd. Men en sak i taget, först måste trädet hittas, sedan sågas ner, sedan målas och sedan voilà! klart! Nu tror jag i alla fall att jag har hittat träden...

 

 

Sedan börjar det närma sig jul. I två år har jag haft en utmaning kring december för oss bloggare - tror bestämt att det får bli en sådan i år också. Måste bara fundera på hur den ska se ut. Så håll ut, sakta men säkert tar den form i mitt huvud och snart får ni veta.

 

 

Ni hänger väl med va?!

  

Fastna inte i sorgen...

 

 

 

Trots allt en bra dag.

 

 

Ännu en årsdag har snudd på passerats. Ett år till alltså. Ett år till utan min bror i den här världen. Jag summerar det till två år totalt. Två år. Jag skriver det, läser det och kan ändå inte ta in det jag skriver.

 

 

Jag minns lite vagt Kristian Gidlunds råd, kommer ni ihåg? Jobba inte för mycket, bråka inte om pengar, säg ja, säg nej... men det stora orden för mig är 'fastna inte i sorgen'. och jag tror att det är min största rädsla - att bära med sig något så tungt, mörkt och hemskt, att fastna i det. Att låta det ta över, det mörka och glömma det min bror gjorde, var och stod för - det är du själv som skapar lyckan, du själv som har ansvar, se flera sidor, se människorna bakom och att hela tiden vara lite bättre, lite varmare  och lite mer ödmjuk.

 

Jag tar den här dagen till att umgås med några av mina nära och kära. Jag gör några saker för min familj och jag tillåter mig att minnas så mycket bra saker, så många skratt och så mycket jag är tacksam för. Jag lägger ut en bild på Facebook där min bror gjort om sig till Oprah Winfrey, jag skrattar varje gång jag ser den. Ett enkelt lite fotomontage - men tårarna rinner ner för kinderna och blandar sig med de som kommer av saknaden.

 

 

Det kommer aldrig sluta göra ont, men det här blev trots allt en bra dag och jag ska lova mig själv att alltid le åt mina minnen, att skratta högt åt dem och att aldrig sluta prata om den finaste människa - min bror, min vän. Jag har min sorg, men jag ska inte fastna i den.

 

 

Over and out

 

 



Jag summerar en vecka som gått...

 

 

 

 

 

Den här veckan har jag 'gästinstagrammare' för vår fina stad. Ha. Det har varit en rolig uppgift och fått mig att titta upp både en och två gånger och tänka på allt vacker som omger oss. En rolig vecka kort och gott. Här är de bilder som jag lagt ut under veckan. Min hemstad ur olika vinklar och vrår. Tänk, det är nog något som alla borde prova, att visa det man tycker om och tycker är fint, eller bara berätta vad man pysslar med just nu.

 

 

Så, summering, av en vecka i Norrköping, får runda av en härlig helg. Känner mig tacksam och nöjd och fylld av lite extra glädje. Kanske är det alla bilderna ovan, eller min nya lördagsrutin med att börja dagen med yoga eller så är det koppen med te som jag har framför mig som gör det. Det spelar i och för sig inte någon roll, bara lyckan finns där.

 

 

Ha en finfin söndagskväll!!

 

 



Småbarn och sömn...

 

 

 

 

När man är liten och bara sju månader är det ibland svårare än svårt att sova just när det är dags för ens föräldrar att sova djupsömn/skönhetssömn/överlevnadssömn... Ja onekligen är det så. Jill har fortfarande lite svårt med magen och att hantera maten hon äter så det blir lite orolig sömn. Särskilt på natten och i natt slog vi något slags rekord. I lite mer än två timmar var jag uppe och promenerade, vaggade, klappade, tröstade, vyssjade och promenerade lite till. Jill var så trött, så otroligt trött men kunde inte komma till ro... hon somnade till men vaknade några sekunder senare och så höll vi på....minut efter minut, timme efter timme...

 

 

 

Så idag gör vi inte många knop. Inte många knop alls. Inte förrän storasyster kommer hem, då ska vi på utflykt. Friskt luft får bli min räddning idag. Och som jag hoppas att den friska luften ska blåsa tröttheten ur mina ögon.

 

 

 

Känslor...

 

 

 

V Ä R M E

 

 

När jag ser den här bilden så känner jag en sådan stor och stark värme. Det känns som att den borde värma hela vårt hus, den känns så verklig och kraftig att inte någon borde kunna undgå den. Tittar jag på bilden så ser jag så mycket mer än en lintott som sitter vid ett köksbord. Nej jag ser en dotter, jag ser familjen hon tillhör, jag ser hyss som gjorts och som kommer att göras och jag ser en storasyster. Jag ser en trött tjej, jag ser en sprudlade tjej och jag ser hela registret där emellan. Jag hör henne skratta och jag hör hennes alldeles galet höga ljud.

 

 

Jag ser min dotter. MIN DOTTER.

 

 

 

 

 

Jag ser beslutsamhet, nyfikenhet och envisheten.

 

Tänk att så mycket kan rymmas i en bild från en liten pysselstund. Vi målade en liten stubbe som Inez hade hittat och stolt bar hem från förskolan. (Måtte den inte varit tänkt att användas till något annat... Fniss, skulle vara snyggt) och det behövdes inte mer för en stund när vi kunde prata lite om dagen, om pyssel och om livet. På en fyraåringsvis då alltså.

 

 

 

Tack kära lilla stubbe för att du gjorde entré hos oss! Så det här blev en väldigt bra dag, förskola, stubbe och så lyckades vi kidnappa mormor så att hon både var här och lekte, fikade och åkte med oss på en liten utflykt.

 

 

Vad har ni hittat på?

 

 



@inorrkoping och veckans instagrammare...

 

 

 

Här i Norrköping har kommunen tillsammans med Upplev Norrköping skapat ett projekt för att knyta samman medarbetare, medborgare och företag. Det handlar om att få en grund för att berätta om Norrköping och alla goda exempel. Den här grunden kallas Let's create Norrköping och här har man skapat ett instagramkonto där man låter en Norrköpingsbo i veckan styra kontot och visa sin bild av staden. Den här veckan är det min tur.

 

 

 

Så i en vecka ska jag visa hur Norrköping ser ut från min sida. Det blir lite av varje kan jag tror och som föräldraledig så får man försöka få ihop ens tankar och ideer med de två små trollen som jag hänger med om dagarna. Det ska i alla fall bli väldigt kul och det ger mig ju ett tillfälle att titta lite extra på min fina fantastiska stad!

 

 

Vill ni hänga med på resan så hittar ni mig på instagram under namnet inorrkoping!

 

 

Så, Måndagen är igång, jag ska instagramma om min vackra stag och hitintills har barnen inte riktigt tänkt i samma banor som jag. Men men, en tur till affären för att köpa (sen) frukost och sedan kör vi!

 

 

Vad hittar ni på denna soliga Måndag?

 

 

e-kram



Vänskap...

 

 

 

V Ä N S K A P

 

 

Det här två alltså tjejerna alltså, bygger en vänskap som jag hoppas ska räcka livet ut. De har kommit en bra bit på vägen redan. Storasyster driver på och engagerar sig, ordnar lässtund och läser högt lite som hon tycker att det ska stå i boken och visar sedan upp det för publiken. Det vill säga mig och Jill. Så kan vi sitta en stund, till dess att Jill tycker att en papperstuss på golvet är mer intressant eller tills Inez läst samma bok en si så där fem, sex gånger...

 

 

 

 

Vänskap är alltså temat på veckans utmaning hos Fröken Foto! Så kika in hos henne, vettja, och se fler tolkningar på temat. Kanske vill du bidra med en egen tolkning, häng på - det är riktigt skoj och även det blir som en vänskap, i bloggvärlden.

 

 

Så mitt bidrag blir bilder från en tidig morgon. En morgon då jag och Jill fick lyssna på när Lilla Spöket Laban ficklade (lös med en ficklampa) på runda saker. Inte en gång, inte två gånger utan alldeles lagom många gånger för en storasyster och en lillasyster.

 

 

Vänskap alltså, måste väl vara ett av de finaste orden som finns!

 

 

K R A M



Inredningsfynda på Netto...

 

 

 

 

N E T T O

 

 

Väldigt länge har min mamma handlat på Netto, kanske inte varje dag men titt som tätt. Och lika titt som tätt dyker det upp roliga pärlor för Inez att pärla med, någon klurig liten figurer-med-magnet-bok eller någon pysselbok som inte har en Disney-figur med lååååång ljust hår och frostiga kläder.

 

Så,

 

Med bilen full av ungar och utan att egentligen ha tänkt igenom vad jag skulle köpa eller vad jag behövde tog vi en tur till Netto. Jag visste ju att jag behövde förvaring, till mig, till familjen och till tjejerna, så lite koll hade jag väl... men vilken chock. De. Har. Så. Mycket. Bra. Saker. Jag fick nästan nypa mig i armen. Smyckeslådor i papp, diverse korgar i ståltråd (typ), pysselböcker med sådana där bilder som man drar streck mellan siffror (Inez Ä L S K A R sådana), hushyllor och mycket, mycket mer. Allt är redan uppe och på plats, snudd på i alla fall och jag är så nöjd.

 

 

Ordningen smyger sig in och reder ut sig, och på ett snyggt sätt dessutom!

 

 



Trött, tröttare, Tatjanis...

 

 

 

Jag sov alldeles för lite i natt.

 

Lillis hade magknip och var så ledsen att det knöt sig i bröstet på mig. Stackars liten. Det är klart att det blir lite krångel med magen när man går över på vanlig mat. Konstigt vore det kanske annars. Men när den lilla tösen ålar sig fram o tillbaka och med rösten söndergråten lägger sitt lilla huvud på hennes lilla arm och pausar en liten liten stund - då är det inte helt enkelt att vara mamma. Så idag har jag huvudet full av deg eller det känns i alla fall så. Kroppen fungerar inte riktigt, jag glömmer vart jag är på väg och att skriva ett blogginlägg tar ungefär en hel dag :-)

 

 

Så jag ger er ett hjärta. Ett hjärta av nypon som jag tycker är lite av det finaste som finns på hösten, för att ni kikar in här, läser och kommenterar.

 

 

Ha en fin kväll - over and out!

 

 

 

 

 



Ack Värmland...

V Ä R M L A N D

Bjuder på några bilder från helgen som passerats.

Bilder från röda stugor inbäddade i skog, från en sjö som Fröding skrev om och från en plats som jag känner så starkt för. Mangskog. Den har varit min så kort tid och ändå är den så given. Så självklar. Så viktig.

Det låter så litet, Mangskog, ett litet samhälle någonstans i Värmland, mitt i skogen och vid en sjö. Men det är så stort. I ordet ryms så mycket. Här kan jag se Inez ta farmor i handen och gå till lekparken. Här kan jag och Inez mata hästar i en mindre evighet. Vi går promenader till sjön och känner på vattnet, kastar stenar och vadar ut i våra gummistövlar, aningen för långt så att byxan blir lite blöt. Vi springer oh vi skrattar.

Det är så mycket tid tillsammans, hjälpas åt, bara vara, vara ute, vara inne, tillsammans eller en stund för sig själv. Med hela tjocka släkten dessutom. Med stora kusiner som läser sagor om kvällen och som busar på dagarna. Detta ställe alltså och platsen den har i mitt hjärta, den skapar minnen för livet, så enkla och på samma gång så vackra.

Det har blivit lite av det viktigaste jag kan ge mina barn.

Tid tillsammans med familj och nära.

Stugorna - Sjöutsikt - Vedbärerska

Strandkant - Brygga - Livboj

Sandstrand - Öppna landskap - Rosa solnedgång

Jag   H J Ä R T A  Mangskog!