Fotoutmaning vänner emellan - FRÅN OVAN & ett par rader ur en bok...






H Å L L   I   E R


Fotoutmaning med temat från ovan... det blir ett lite annorlunda "från ovan" för det handlar om min bror som jag tror ser mig från ovan... Han finns där för mig, fortfarande och alltid och det här är några rader jag skrivit...något liknande

'kanske ett kapitel i något som någon gång kan bli en bok'



Med ögonen fyllda till bristningsgränsen, tittar jag ut genom fönstret. Tåget rullar någonstans mellan Malmö och Lund och den skånska slätten breder ut sig. Tårarna går inte att hejda. Ögonen fylls, svämmar över, fylls igen och jag försöker febrilt torka bort dem. Ju mer det rinner desto mer torkar jag, som i panik. Om jag bara kunde få bort dem om de kunde ta slut och jag bara kunde göra något, då kanske det kan kännas som innan. Om jag bara kunde få bort dem…  Tankarna virvlar i mitt huvud. Det dånar i mitt huvud och det är så att jag hör hjärtat skrika NEJ! Genom att torka kinderna försöker jag få bort sorgen. Bort. Jag vill inte ha den med mig längre, jag varken vill eller kan förstå att den finns. Den tillhör inte mig.

Jag ser att några runt mig skruvar lite nervöst. Det är inte varje dag en till synes ordningsam kvinna gråter hejdlöst men tyst i en tågvagnskupé. Jag bryter mönstret, den svenska ordningen. En flicka tackar sin pappa för en tidning hon fått att roa sig med på resan. Hon tittar lite nyfiket på mig och jag försöker att lugna mig en smula. Någon annan petar i hörlurarna i öronen och tittar ut genom fönstret, rymmer på sitt vis. Jag känner ett sting av avundsjuka hugga tag i bröstet.

En annan resenär tittar i mitt knä, ser boken och ger som en tyst acceptans vid ögonkontakten. Hon ler men ändå inte, men skickar en tanke om att hon förstår. Läser man Kristian Gidlunds bok I kroppen min kan man inte annat än gråta. Den berör, det vet alla. Det finns antagligen inte en själ som läst den och inte gråtit.

 



Men det här handlar om något annat. Jag visste att jag skulle gråta när jag började läsa boken, det gjorde jag redan när jag köpte den. När tjejen i kassan på Pocket Shop sa att den var bra. När jag mumlade ett ”Ja.. jo.. jag, det är så att… ja, jag förstår det.  Redan då kom tårarna. Redan innan egentligen när jag gått till Starbucks för en fika. De fanns där, alldeles precis bakom ögonlocken.


Min sorg är min. Den är en envis en som jag inte kommer överens med. Det är något jag måste lära mig leva med, den kommer aldrig att försvinna utan alltid finnas där. Det är av den anledningen jag skriver. För att förstå min sorg. För att kunna släppa ut den och för att ge den ett erkännande. 


Någon form av acceptans…


Fler bidrag hittar ni här och här!


K R A M


& här hittar ni det första inlägget om allt det här, om ni vill läsa det o kanske förstå det här ovan lite bättre...


13 kommentarer:

  1. Så otroligt fint skrivet.
    Ha en fin dag

    Kramar
    Lene

    SvaraRadera
  2. Vilket vackert inlägg.
    Stor kram!
    Helén

    SvaraRadera
  3. Vilket inlägg, så vackert och så känsloladdat. Alla bär på någon sorg och den är bara ens egen, men att släppa ut och vädra den är viktigt. Du skriver verkligen bra, man kan riktigt sitta där på tåget med dig och se dessa resenärer.
    Önskar dig en fin söndag!
    Kramen

    SvaraRadera
  4. Fint inlägg och fina ord om sorg! Det är svårt med sorg, att hitta orden och balansen. Önskar dig en fin söndag! Kram Lena

    SvaraRadera
  5. ❤️❤️❤️❤️❤️ - Lindis

    SvaraRadera
  6. Så mycket kärlek!
    Och det är klart att han ser dig från ovan. Varje sekund så finns han där.
    Så tänker jag att det måste vara.

    Kramen och mjukhet Hannis

    SvaraRadera
  7. Så fint och känslofyllt! Klart att din bror ser dig från ovan, det tvivlar jag inte en sekund på. Och du, fortsätt att skriva :)
    Kram Maria

    SvaraRadera
  8. Klart du ska skriva om detta. Visst ser han dig från ovan. Vackert skrivit. Ha en fin kväll Kram Pernilla

    SvaraRadera
  9. Vill också tro att de finns där och ser oss från ovan, de som vi vill ha med oss fastän de inte fick stanna kvar här med oss så länge som vi ville.
    Så vackert skrivet!

    Kram
    Suz

    SvaraRadera
  10. Vilket fint inlägg!!

    Kram Kajsa

    SvaraRadera
  11. Underbaraste du! Klart att han finns med dig. Både från ovan, under ifrån, bakom, bredvid ja över allt finns han med dig. Jag är så säker. Fortsätt skriva.
    I dag kommer en kram med till dig. En varm och styrkande. ♥
    Kristina

    SvaraRadera
  12. Jag grät massor när jag läste "I kroppen min" och jag gråter när jag läser ditt inlägg. Vackra ord och en fin tanke,

    SvaraRadera
  13. Så vacker du skriver. Så mycket känslor och så mycket sorg. Men det måste få finnas plats för det med. Och jag tror också han ser dig där uppifrån, som Hannis skriver, det måste vara så.
    Många många kramar till dig!

    SvaraRadera

Rart av dig att du tar dig tid o skriver en kommentar!
Det gör mig väldigt glad!