En pyntad trädgård...

Det slår mig hur känslan i kropp och knopp förändras när man kommer i mål med sådant som man haft i sitt huvud, som snurrat i ens tankar och som lite skavt eller gnagt och som verkar snudd på omöjligt, plötsligt blir gjort. Klart. När man får ett resultat och en bekräftelse på att det tanken var ju ta mig sjutton finfin.

 

 

 

En sådan upplevelse har jag haft med mitt myggnät (eller vad nu produkten egentligen klassa som) som fick bli ett kryp in till Inez och Jill. Jag har velat göra det här i en evighet, hänga upp det i vår stora Hassel sådär i hörnet av vår lilla tomt, på lagom avstånd för tjejerna att sitta och tissla och tassla i och samtidigt ha koll på resten av familjen. Känna delaktighet samtidigt som de kan krypa in i sitt alldeles egna gömställe.

 

 

 



 

 

En liten vas på bordet för att höja mysfaktorn, en kudde att sitta på och en gammal halsduk på den andra sidan som jag numer oftare använder som pläd. Saker som är enkla att ta bort när vinden tar i eller regnet faller.

 

Tanken blev verklighet, känslan är härlig, tjejernas gömställe är på plats och jag är tillbaka i bloggvärlden.

 

Härligt.