Japp idag är jag trött på alla avstånd, jag dissar dem helt enkelt. Jag är trött på dem och vill inte ha dem. Eller i alla fall inte till vissa saker. Allt började igår, när jag insåg att jag på måndagkvällen skulle sätta mig på ett tåg till Malmö för att jobba på flygplatsen där på tisdagen. Vilket innebär lite mer än tre timmars resa enkel väg, två kvällar på tåg och jag insåg att jag inte alls har någon lust att vara hemifrån. Alltså, avstånd till mitt hem, min man o mitt liv - inte ok, leder till en diss av avstånd. Men som att det skulle räcka med det, nope. Det kommer mer... Mina syskon, här pratar vi lååååånga avstånd, bror i Amerika och syster i Sälen, det är inte OK. Jag vill inte ha det så, jag vill ta en spontanfika med min bror, gå förbi min syster och tvinga med henne ut på en långpromenad, jag vill att det ska ringa på dörren och att någon av dem ska stå där och säga hej. Jag vill ha hela familjen nära. Som tur är bor ju mor o far i samma stad. Skulle de vara på vift också så skulle jag väl mer eller mindre bli knäpp nu.... Frågan är om detta är en liten gravidnoja... Kan så vara, MEN jag vill i alla fall ha dem som jag tycker om mig nära... Dags att beställa ett par 7-milastövlar J
 |
| I väntan på tåget.... |
Kom just att tänka på Magnus o Brasse: Malmoe... har de flygplats??? :-)
SvaraRaderaOch det där med avstånd fick mig att tänka på något helt annat: att ibland är det bästa med att åka bort, att komma hem igen... Visst låter det korkat, men det ligger nog lite sanning i det i alla fall...
Och fika får vi göra när vi ses igen... Bara för att man inte ser folk varje dag så betyder det ju inte att man inte tycker om varandra. Eller hur? :-)
Klart det inte gör - det skulle ju vara galenskap. Men vissa dagar vill man bara såååå gärna träffa sin bror, eller syster å en annan grej, tänk att bara få springa på varandra på stan o säga "ska du med o fika...". Ja vissa dagar har man (läs jag) ett otroligt behov av det - som igår! Det är ju bara för att min bror och min syster är världens absolut bästa :)
SvaraRaderaJo du, det har du väldigt rätt i... skulle vara kul att para knacka på och kolla på film tillsammans, eller träffas till lunch mitt i dagen (gärna på Maestro... eller Kuriosa), eller packa upp bilen med hela högen och åka ut någonstans å ha picknick... Ja... det blir ju så till och med jag blir lite tårögd bara jag tänker på det :-( Och jag blir ännu mer ledsen när jag tänker på att ni båda har familj och att era barn kommer att växa upp o inte ens känna morbror Robert... Men jag har en plan: jag ska muta dem. Med godis och grejer. Det blir fint ska du tro... De kommer att ÄLSKA mig!!! :-)
SvaraRadera