BRA BÄTTRE BRUCE!!

Bruce! Bruce! Bruce!

Jag har sett fram emot gårdagens konsert ända sedan jag fick biljetterna i julklappen. Jag har väntat och känt att det här kommer att bli en kväll jag nog aldrig glömmer. Men nu, dagen efter konserten, så inser jag att det här är större. Det här är enormt.

När han sa att första gången han var i Sverige var 1975 rös jag. Jag var inte född. Jag fick gåshud. Att stå där i ett hav av människor och se mobiltelefonlampor lysa som gamla hederliga tändare när låtar sjöngs och speladse. Det var magiskt. Att få ta i och skråla i alla låtar jag gillar och kan och även i dem jag inte kan - det senare kan jag skratta åt så länge jag lever tror jag och sedan min absolut bästa på-väg-till-jobbet-en-jobbig-trög-måndagmorgon-pepp-låt - thunder road från skivan som kom ut året innan jag föddes - sjukt bra - vansinnigt livgivande och ett happy moment utan dess like!

En kväll med Bruce är helt enkelt svårslaget.

Å det knäppa är att jag sitter nu här och skulle vilja demonstrera. Eller ta bilen och åka rakt in i öknen på dammiga vägar. Förändra samhället, se till att det finns en plats för alla. Vara tonåring igen och ha det svårt, på väg att bli vuxen och samtidigt inte.

Ensamheten. Solidarietet. Ett större sammanhang. Kärleken.

Ja. Bruce. Vicken kväll.

Thunder Road.