Det ger mig hopp...

 

 

 

Så började en kommentar på mitt inlägg jag skrev för ett tag sedan.

Ett inlägg som handlade om ett liv fyllt med svartsjuka och elände och allt annat än hälsosamma saker. Kommentaren har följt med mig sedan jag läste den...

 

I sin helhet stod det:

Det ger mig hopp om framtiden <3

 

 

Det finns saker som jag verkligen skulle vilja engarea mig i, sådant som jag inte vill att någon annan någonsin ska vara med om - svartsjuka är en av dem.


Jag skulle vilja sudda bort det.
Jag skulle vilja hjälpa alla dessa svartsjuka människor,
men mest vill jag hjälpa alla de som förminskas, förändras och bryts ner.
Skulle jag kunna skulle jag komma på en mirakelmetod.



För mig var det ständig samma sak, det handlade om vilka jag tillbringade min tid med. På jobbet, i lunchrummet, på lunchen, på stan, på festen, på resan, på väg till jobbet, på väg från jobbet, på väg till affären. Det var ett ständigt utfrågande och sällan frågan "Hade du kul?".


Om jag åkte bort på en tjänsteresa så fick jag frågan om hur personer såg ut och vilka som var med. Jag fick ringa, smsa och prata om samma saker gång på gång på gång. Jag minns särskilt en resa till Umeå. Jag var rätt ny på jobbet, ville vara med på riktiga uppgifter och vara en del i något som fungerade och jag jobbade tillsammans med en gammal gubbe :) en kul, morgonpigg och arbetsnarkomanliknande man som hade energi att jobba dygnet runt och alla dagar i veckan. Vi åkte till Umeå. Skulle installera ny arbetsbord på en flygplats. Det skulle bli långa dagar och sena kvällar (jag fattade inte att det skulle bli frukost kl07:00 och jobb till efter midnatt).


Jag tror att jag fick 20 sms om dagen den helgen och jag minns att när jag kom till hotellrummet en av kvällarna så hade jag ett gäng missade samtal och ett jobbigt samtal att ta. Jag höll på i en timme och förklarade hur dagen hade varit. Att mobilen inte fick vara på överallt på en flygplats, att jag försökte vara med och lära mig något, att jag inte pippade med någon annan. Det var ett krig över telefonen, en kamp. Jag förlorade alltid.


Näst intill utmattad somnade jag till slut på ett hotellrum.


Att jag hade fixat ett blombud till fredagen när jag var borta noterades nog aldigt riktigt. Inte heller lappen på sängbordet och det var några fler lappar men jag minns inte var. Hur som helst de där små gesterna av kärlek, nej de var aldrig tillräckliga.


Mitt råd blir - vart går din gräns?
 Vad accepterar du? Ingen annan att ta hänsyn till bara dig själv.
Vad är ok att säga till sig och vad accepterar du att andra gör mot dig.


Stick du dumma Svartsjuka - du är inte välkommen här!