Bärplock...

 

 

 

Det är smått magiskt att ha barn. Slår kanske in öppna dörrar här, men det får och måste upprepas. Det är magiskt att ha barn. Den senaste tiden har jag läst text efter text som handlar om föräldrar och deras barn, om barn som tillåts vara si eller så på resturang eller på ett flygplan, om barn som har bokstavskombinationer och om föräldrar som har sina barn som accessoarer.

 

 

Jag tycker nog att vi borde prata mer om våra barn, men mer om att det är så fantastiskt med barn, om deras kärlek till omgivningen, deras glädje och framför allt viljan... se det vackra i det som finns omkring oss. Beundrar ett grässtrå länge (alltså inte bara plocka ett strå att trä smultron och blåbär på utan se stråna, känna på det och sedan välja ett som är pejfekt!), gå en lång långsam promenad, bara göra lite av det man känner för just för stunden.... kanske hoppa lite på ett ben.

 

 

 

 

Jag har åkt flygplan med mitt barn och japp hon sparkade lite i sätet framför oss. Damen framför blev sur och ja jag vet inte, men vi hade suttit på planet ett par minuter, ok kanske 10. Jag hade Inez med ett extrabälte i knät, inte helt enkelt att få till ett sådant arrangemang på en gång, så det blev lite bökigt... men jag anser inte att jag inte kan ta hand om mitt barn, eller för den delen inte lär henne hur man faktiskt ska vara och inte vara... men det handlar om en liten stund... en liten glimt in i någon annans liv, som inte är hela sanningen. Ett resturangbesök gör inte en fågel.

 

 

Men visst, det finns problem. I samhället, i skolan, hos föräldrar, hos barn och lite där emellan. Men om vi flyttade fokus lite, om vi gjorde tvärt om - inte banna utan undersökte och funderade. Då kanske det skulle bli lite skillnad. Då kanske inte en stöt i ett ryggstöd skulle resultera i ett 'Ursäkta, ditt barn sparkar i ryggstödet, det är väldigt jobbigt för mig...' utan i stället 'Men vad sitter det här för en liten tös, har du varit på semester?! Kan jag hålla den där boken tills mamma har satt fast er ordentligt?!' och så skulle alla må en smula bättre?!

 

 

En tanke bara...

 

 

 

Jag försöker i alla fall att hitta lugnet och tror att på att ge sig ut i naturen, utan någon spikad plan, bara ta en promenad på en stig, titta på en sjö, kasta kottar eller bara göra det som faller en in. Tillsammanstid med sitt barn och tid att se och lyssna, lära och förstå. Det är nog i de stunderna (som så klart kan se olika ut) som vi lär oss att hjälpas år, samarbeta, lyssna och förstå omgivningen.

 

 

Men vad vet jag - mer än att grässtrån är otroligt vackra alltså :)

 

 

e-Kram