Hej snöflingor...

 

 

 

Idag var jag med om alldeles underbar liten händelse.

Inget revolutionerande men ändå så otroligt mysigt.

 

 

Som vanligt var morgonens bestyr lika jobbigt som ett 400-meters lopp i OS (mannen min har förklarat att just 400 meter är den A B S O L U T jobbigaste grenen i friidrott, jag säger inte emot för vad vet jag om det?). När klockan ringer ska jag på något vis i alla fall ta mig ur sängen, göra mig lite i ordning, hitta kläder och byta dem ett par tre gånger... sedan väcka de små trollen, få upp dem,  försöka få på kläder på en liten ett-och-ett-halvåring som vrålar N E J mest hela tiden. Tänder ska borstas och tovor ska redas ut. Det ska göras Anna-flätor och sättas upp tofsar. Sedan det stora provet, att få på oss ytterkläder, mössor och vantar och ta oss över gräsmattan till Förskolan utan att återigen komma aningen för mycket i-sista-sekund till frukosten.

 

 

Sedan in med två tjejer, som inte vill direkt till frukost, utan som kanske vill ut och gunga eller leka följa John till den andra avdelningen där Storasysters kläder ska hängas upp... Sedan Puss och Hej och en genomsvettig mamma inser att ´bästa spånkan´ är missad och det är bara att andas, räkna till tio och vänta de 11 minuterna till nästa spårvagn dyker upp...

 

 

Men i alla fall, halvvägs till jobbet ser jag flingorna, stora som lovikavantar ramla ner från himlen. Ni vet ett sådant där mjukt härligt snöfall med stora mjuka flingor som göra alla ljud omkring en mjuka och dämpade. Sådana där flingor som gör att jag vill rota fram en pulka och springa till pulkabacken. Nu fick vi absolut inte så mycket snö i min lilla stad, men ni förstår känslan va?!

 

 

 Så när jag klev av spårvagnen kunde jag inte annat än le - länge leve V I N T E R N och

S N Ö F L I N G O R som ramlar ner i ett lyckligt virvlande.