Det ger mig hopp...

 
 
 
Så började en kommentar på mitt inlägg jag skrev för ett tag sedan.
Ett inlägg som handlade om ett liv fyllt med svartsjuka och elände och allt annat än hälsosamma saker. Kommentaren har följt med mig sedan jag läste den...

 
I sin helhet stod det:
Det ger mig hopp om framtiden <3
 
 
Det finns saker som jag verkligen skulle vilja engarea mig i, sådant som jag inte vill att någon annan någonsin ska vara med om - svartsjuka är en av dem.


Jag skulle vilja sudda bort det.
Jag skulle vilja hjälpa alla dessa svartsjuka människor,
men mest vill jag hjälpa alla de som förminskas, förändras och bryts ner.
Skulle jag kunna skulle jag komma på en mirakelmetod.



För mig var det ständig samma sak, det handlade om vilka jag tillbringade min tid med. På jobbet, i lunchrummet, på lunchen, på stan, på festen, på resan, på väg till jobbet, på väg från jobbet, på väg till affären. Det var ett ständigt utfrågande och sällan frågan "Hade du kul?".


Om jag åkte bort på en tjänsteresa så fick jag frågan om hur personer såg ut och vilka som var med. Jag fick ringa, smsa och prata om samma saker gång på gång på gång. Jag minns särskilt en resa till Umeå. Jag var rätt ny på jobbet, ville vara med på riktiga uppgifter och vara en del i något som fungerade och jag jobbade tillsammans med en gammal gubbe :) en kul, morgonpigg och arbetsnarkomanliknande man som hade energi att jobba dygnet runt och alla dagar i veckan. Vi åkte till Umeå. Skulle installera ny arbetsbord på en flygplats. Det skulle bli långa dagar och sena kvällar (jag fattade inte att det skulle bli frukost kl07:00 och jobb till efter midnatt).


Jag tror att jag fick 20 sms om dagen den helgen och jag minns att när jag kom till hotellrummet en av kvällarna så hade jag ett gäng missade samtal och ett jobbigt samtal att ta. Jag höll på i en timme och förklarade hur dagen hade varit. Att mobilen inte fick vara på överallt på en flygplats, att jag försökte vara med och lära mig något, att jag inte pippade med någon annan. Det var ett krig över telefonen, en kamp. Jag förlorade alltid.


Näst intill utmattad somnade jag till slut på ett hotellrum.


Att jag hade fixat ett blombud till fredagen när jag var borta noterades nog aldigt riktigt. Inte heller lappen på sängbordet och det var några fler lappar men jag minns inte var. Hur som helst de där små gesterna av kärlek, nej de var aldrig tillräckliga.


Mitt råd blir - vart går din gräns?
 Vad accepterar du? Ingen annan att ta hänsyn till bara dig själv.
Vad är ok att säga till sig och vad accepterar du att andra gör mot dig.


Stick du dumma Svartsjuka - du är inte välkommen här!
 

17 kommentarer:

  1. Den följeslagaren är inget man vill ha. Mer än starkt av dig att ta dig ur det!! Det är verkligen inte alla som klarar, men kan finna styrkan genom din blogg.
    Undrar bara om det finns ett begränsat antal platser för att hänga på i utmaningen för två gånger när jag försökt ladda upp på kvällen så har det inte funkat...
    Önskar dig en riktigt härlig dag!
    Kramen

    SvaraRadera
  2. Svartsjuka när den blir sjuk är det värsta som finns. När det hände mig stod jag först som ett frågetecken, fattade liksom inte. Sen exploderade jag över att inte bli trodd, inte litad på och att behöva vända ut och in på mig själv. Fi fan, vad det drabbar båda parter. Men det är bara en som kan jobba bort den och det är den som bär svartsjukan. Inte den som blir utsatt.

    Bra skrivet av dig! Mycket bra!
    Kram Hannis

    SvaraRadera
  3. Oj, du skriver så att jag ryser. Känner igen varenda detalj och mår illa när jag tänker på stunder av utfrågning och misstro. Det går att jobba bort men det svider i hjärtat. Kraaaam Pia

    SvaraRadera
  4. Nog är det en svart sjukdom alltid och den kan bli riktigt farlig och slå över rejält.
    Det värsta är att man inte ser varningssignalerna, utan tolkar det först som kärlek och
    flyttar sina gränser för vad man accepterar. Och så är ju kärleken blind…
    Att våga skriva om det, prata om det och inte skämmas över vad man stått ut med kan ge andra
    styrka att sätta gränser. Verkligen bra och modigt av dig att göra det här inlägget.
    Kram M.E

    SvaraRadera
  5. Svartsjuka är inte kul.! Det får man verkligen hoppas man slipper. Ha en fin kväll Kram Pernilla

    SvaraRadera
  6. Usch för svartsjuka, det är ingen sjuka man önskar någon ska finna sig i eller bli drabbad av. Du skriver en mycket berörande text en text som får mig att tänka efter och vara tacksam att jag har sluppit denna sjukdom i mitt liv.
    Kram
    Annie

    SvaraRadera
  7. Fy vad jobbigt! Tack för att du delar med dig.

    Kram Lena

    SvaraRadera
  8. Starkt skrivet. Starkt att ta dig ur. Lycka framöver önskar jag dig.

    SvaraRadera
  9. Nej en sån vardag vill man verkligen inte ha - tack för att du delar med dig och jag tror det ger kraft till andra som kan behöva kraft! Kram Sara

    SvaraRadera
  10. Bra skrivet! Och tack för att du så ärligt delar med dig, det är en viktig fråga. Och väldigt starkt av dig att ta dig ur det.
    KRAM Jennica

    SvaraRadera
  11. Får gåshud när jag läser då jag alltför väl vet vad du menar...
    Härligt att livet kan ta en vändning och att få vara lycklig är allt!!!
    Kram Anna C

    SvaraRadera
  12. Men vad fruktansvärt att leva med detta! Blir så berörd av det du skriver. Jag hade en liten del av detta i ett förhållande i min ungdom och har haft en arbetskollega som var som en svartsjuk "äkta man" och detta vill jag aldrig uppleva igen... Som tur är så har min man aldrig varit i närheten av sånt.
    Skönt att du har det så mycket bättre nu, kram Suss

    SvaraRadera
  13. Så starkt av dig att lämna ut dina upplevelser och kanske hjälpa någon som inte lyckats ta sig ur. Det är stort av dig att skriva om det här, ett svårt problem. Glad att du har hittat en trygg och stabil tillvaro i livet.

    Ha det fint och sköt om dig!
    Kram
    Suz

    SvaraRadera
  14. Måste göra ett litet inlägg till, hoppas allt är väl - du är saknad här i blogglandia! Vill inte att du ska känna någon press, vill bara visa att vi tänker på dig och hoppas att du mår bra i den härliga våren:)

    Kramar
    Suz

    SvaraRadera
  15. Ja, hoppas du mår bra och lever väl i vanliga livet. Men lite orolig blir man ju ...

    SvaraRadera
  16. Vi är nog flera som saknar dig och oroar oss.....jag känner ju inte dig, men är ju van vid att gå in här varje dag och hälsa på. Hoppas allt är bra med dig. Vill inte att du ska känna någon press att skriva om du inte vill. Vill bara att du ska veta att jag tänker på dig.
    Kram Jennica

    SvaraRadera
  17. Hej där solstrålen.
    Kikar in för att önska trevlig helg och hoppas att allt är bra med dig/Kram Hannis

    SvaraRadera

Rart av dig att du tar dig tid o skriver en kommentar!
Det gör mig väldigt glad!