Hälsa på...




Jag pratar ofta om de där arbetskamraterna jag har. Berättar om dem för andra, lite anekdoter hit och en dit. Funderar på hur de mår och hur det går, vad som händer och vad som inte händer. Funderar på mitt kontor. Men så kommer jag på att jag är ju uppsagd, och även om anställningen sträcker sig till mitten på augusti, så tar den slut sen och nu är jag hemma med bäbis... 


Det är en märklig känsla det där, att vara lite bortkopplad och på väg bort och samtidigt kvar... Jag får inte riktigt ihop det som ni kanske märker.


Men idag var vi där, hela familjen, och fikade med dem. Arbetskamraterna, de saknade och omtyckta, de fina och de pratglada arbetskamraterna. Och de ger mig så mycket, att få sitta där med dem, fika en stund, prata om hur de har det och hur vi har det. Se hur mycket Inez gillar dem och trivs med den. Jag menar, vi hann ju knappt dit förrän hon sa att hon skulle gå till Emelié - 'Mamma, jag går bara så och så' säger det där yrvädret till 3,5-åring och ler med fingret pekandes bort i korridoren... att få presentera Jill, låta henne flina, skrika och mysa i olika famnar...





Så det är kanske inte så konstigt att jag efter världens mysigaste fika, tog familjen med mig och 
åkte på restaurang. För jag fick en liten klump i halsen när vi lämnade jobbet, en liten men ack så närvarande. För jag saknar dem, det gör jag, och jobbet en smula också, men just det där att höra till - japp, jag saknar det. Och dem. Så vi slog till på rejäl pasta, härlig pasta, men glass till efterrätt och vin i glasen och pratade av oss, innan vi tog en bilutflykt hem. Som en liten flykt och för att vägen tillbaka skulle gå lite lättare.






Ja inte är det lätt, men jag har i alla fall världens bästa arbetskamrater, världens bästa! 
Så det så.

3 kommentarer:

  1. Så fint inlägg! Och de saknar säkert dig också jättemycket! Man blir så less på alla neddragningar och omorganisationer, så trist:(
    Önskar dig och familjen en fin helg<3
    Kram
    Suz

    SvaraRadera
  2. Oh..jag förstår.. Så fint du skriver. Lite så där vackert sorgesamt fast inte sorgligt precis. Men så fint att läsa ♥

    SvaraRadera
  3. Förstår din sorg. Hoppas det kommer något gott ur allt. Du får ha de som vänner ändå. Ha en fin kväll Kram Pernilla

    SvaraRadera

Rart av dig att du tar dig tid o skriver en kommentar!
Det gör mig väldigt glad!