...efter en tuff dag på jobbet flyttar jag focus en smula och ler åt de här bilderna som jag tog här om kvällen när Inez och jag hade en stund för oss själva... Sittandes på bordet med en stor, stor blomma och med ett skratt som bubblade i vår alldeles egna bubbla, lekte vi titt ut bakom Pionen. Det är inte långt ifrån att det kommer en tår i ögat när man tänker tillbaka på sekunderna, minuterna som det handlar om. De där små ögonblicken som gör att allt jobbigt, tråkigt och motigt försvinner..
En känsla jag inte kan beskriva annat än den känslan jag fick när jag som liten kröp upp i mammas eller pappas knä när något hade hänt... den där trygga famnen, den där varma kramen som skyddade mot allt. Det fanns inget större... Trodde jag då, men då visste jag inte vilken känsla just en sådan situatioin ger för en mamma eller pappa.. Jag hade verkligen inte den blekaste aning om att just i den stunden, gav jag snudd på lika mycket som jag fick...
Den där lilla människan.
Den där glada, positiva och alldeles tokiga lilla fnittrande tjejen.
Hon är med mig. Idag. I morgon. Alltid!
Mitt älskade lilla monster!
Åh vilken fin text som så träffsäkert sätter fingret på hur jag känner för min egen lilla tjej. Det är få saker jag har upplevt hittills i livet som tar mig så in i nuet som att vara med vår lilla dotter. Ofta när jag överväldigas av mina känslor tänker jag "oj, är det så här mina föräldrar känner för mig".
SvaraRaderaHa en fin kväll
Härligt inlägg vännen! Så mitt i prick:)
SvaraRaderaOch alla de där stunderna blir extra värdefulla när den där lilla, lilla goa tjejen växer upp och blir en tonåring. Med sitt lite nyckfylla, kantiga sätt på tonåringsvis. Vi tonårsföräldrar älskar dem precis lika mycket, men det finns stunder då det är extra viktigt att komma ihåg den lilla tjejen bakom den tuffa fasaden. Att hon finns kvar, någonstans därinne och kommer ibland smygande för en stärkande kram även nu.
Härliga bilder på er lilltjej!
Ha det fint!
Kram
Suz