Fotoutmaning vänner emellan - FRÅN OVAN & ett par rader ur en bok...

H Å L L   I   E R


Fotoutmaning med temat från ovan... det blir ett lite annorlunda "från ovan" för det handlar om min bror som jag tror ser mig från ovan... Han finns där för mig, fortfarande och alltid och det här är några rader jag skrivit...något liknande

'kanske ett kapitel i något som någon gång kan bli en bok'

Med ögonen fyllda till bristningsgränsen, tittar jag ut genom fönstret. Tåget rullar någonstans mellan Malmö och Lund och den skånska slätten breder ut sig. Tårarna går inte att hejda. Ögonen fylls, svämmar över, fylls igen och jag försöker febrilt torka bort dem. Ju mer det rinner desto mer torkar jag, som i panik. Om jag bara kunde få bort dem om de kunde ta slut och jag bara kunde göra något, då kanske det kan kännas som innan. Om jag bara kunde få bort dem…  Tankarna virvlar i mitt huvud. Det dånar i mitt huvud och det är så att jag hör hjärtat skrika NEJ! Genom att torka kinderna försöker jag få bort sorgen. Bort. Jag vill inte ha den med mig längre, jag varken vill eller kan förstå att den finns. Den tillhör inte mig.

Jag ser att några runt mig skruvar lite nervöst. Det är inte varje dag en till synes ordningsam kvinna gråter hejdlöst men tyst i en tågvagnskupé. Jag bryter mönstret, den svenska ordningen. En flicka tackar sin pappa för en tidning hon fått att roa sig med på resan. Hon tittar lite nyfiket på mig och jag försöker att lugna mig en smula. Någon annan petar i hörlurarna i öronen och tittar ut genom fönstret, rymmer på sitt vis. Jag känner ett sting av avundsjuka hugga tag i bröstet.

En annan resenär tittar i mitt knä, ser boken och ger som en tyst acceptans vid ögonkontakten. Hon ler men ändå inte, men skickar en tanke om att hon förstår. Läser man Kristian Gidlunds bok I kroppen min kan man inte annat än gråta. Den berör, det vet alla. Det finns antagligen inte en själ som läst den och inte gråtit.

 

Men det här handlar om något annat. Jag visste att jag skulle gråta när jag började läsa boken, det gjorde jag redan när jag köpte den. När tjejen i kassan på Pocket Shop sa att den var bra. När jag mumlade ett ”Ja.. jo.. jag, det är så att… ja, jag förstår det.  Redan då kom tårarna. Redan innan egentligen när jag gått till Starbucks för en fika. De fanns där, alldeles precis bakom ögonlocken.

Min sorg är min. Den är en envis en som jag inte kommer överens med. Det är något jag måste lära mig leva med, den kommer aldrig att försvinna utan alltid finnas där. Det är av den anledningen jag skriver. För att förstå min sorg. För att kunna släppa ut den och för att ge den ett erkännande. 

Någon form av acceptans…

Fler bidrag hittar ni här och här!


K R A M


& här hittar ni det första inlägget om allt det här, om ni vill läsa det o kanske förstå det här ovan lite bättre...