En vecka from...

 
Den här veckan har varit allt annat än bra, inte bra alls, inte ens i närheten av bra. Tyvärr.
 
För snart ett år sedan blörjade jag på det som skulle bli det bästa jobb jag någonsin haft eller ens kunnat drömma om. Jag kan inte helt förklara allt som varit så utanför allt annat jag varit med om, men det är alla de där små sakerna som har varit rätt. Från chef, till kollegorna, till affärerna, till känslan och till det där som gör att jag, även om jag så klart haft en dålig dag på jobbet, aldrig suckat över att behöva gå till jobbet. Det har varit sjukt bra. Även de dåliga dagarna...
 
Så inser jag nu att inget varar för evig. Jag hade det på känn, men trodde aldrig att det skulle sluta så snabbt, så abrubt, så plötsligt och på ett så uselt sätt som detta.
 
På ett beslutsunderlag from h-ll, innehållande en massa sakfel och floskler har ett beslut fattats som gör att jag har fått ett uselt erbjudande. Ett erbjudande som alla tror att jag och mina kollegor kommer att acceptera, men inte kommer att göra. Trots protester, trots riskanalyser, trots samtal och förklaringar så är det ingen som förstår. För de kan inte förstå känslan av att hitta det perfekta teamet, att ha hittat ett sätt att komma framåt och känslan av att vara på väg att lyckas med ett mål som var lika troligt att lyckas med som att jag skulle kunna hoppa till månen.
 
Men jag har en känsla av att det är just det sista, att vi är på väg att lyckas med det som ingen trodde att vi skulle klara... eller rädslan för det, att VI skulle klara det...
 
Och jag är arg, ledsen och besviken.
Jag är så ledsen att jag känner en klump i bröstet, gråten i halsen och en känsla av att jag vill krypa in under filten, ligga på min säng och ha min mamma bredvid mig strykandes mig över håret samtidigt som hon viskar orden - det kommer att ordna sig, det kommer att bli bra.
 
Men. Jag vet att det inte kommer att bli helt bra. Jag kommer tvingas byta jobb, gå tillbaka till det jag gjorde förr... tvingas. Det är inte skoj. Långt ifrån skoj utan en sorg, något bra och rent ut sagt SKITBRA som går i graven.
 
Jo en gravöl vore inte fel!


2 kommentarer:

  1. Sånt här är jättejobbigt. Att trivas på jobbet, må bra, känna att allt är rätt - guld värt. Såklart det är tufft nu, att det känns i hela kroppen.

    Vill inte låta banal, men jag vill tro att när en dörr stängs, öppnas en annan. Du kommer att hitta det här flowet igen, ett superteam, ett sammanhang där du blommar, trivs. Allt kommer bli bra!

    KRAM!

    SvaraRadera

Rart av dig att du tar dig tid o skriver en kommentar!
Det gör mig väldigt glad!