Jag såg det inte komma...



 
 
Det är märkligt hur man som människa kan känna sig helt säker på så mycket och så falla ihop för något litet... något som inte alls borde kunna få tårar att rina hejdlöst... Men det är kanske oftast så, att de stora sakerna blir så mycket enklare att hantera, eller i alla fall enklare att förhålla sig till...
 
 
Just när det känns som att man har allt under kontroll, kliver en liten liten tanke in hos en och hjärtat får sig en knuff. Det hände alldeles nyss, alldeles här.
 
 
Jag tänker på mina "tidigare" rutiner, hur jag tog min lilla Dottis till dagis och hon efter att ha pussat mig på kinden och andra kinden och på näsan och på pannan, knuffar iväg mig till jobbet. Hon puttar mig genom förskolans hall och mot dörren och där vänder hon sig om o ger mig en kram. Sedan springer hon in till sina kompisar eller står kvar och vinkar glatt...  Den lilla gulliga rara grejen som vi gjort ända sen en dag då hon inte ville att hennes mamma skulle gå, den där  rutinen vi haft, pussarna och den där kärleken som är omsvept av lycka och skratt - just den gjorde att jag en kort stund, kände hugget i bröstet.
 
 
Jag ska inte gå till jobbet, jag har det bara en kort stund till och ja, det är inte alltid enkelt att hålla humöret uppe... eller tron... eller hoppet. Hur positiv jag än är, så är förändringen inte den jag ville ha.
 
 
Så jag gnäller av mig en smula och kommer igen... alldeles snart, men först vill jag nog vara ledsen en stund. Eller två. Det går över. Jag vet.
 
 
Men likt förbannat gör det en smula ont.
Men, som sagt, det går över. 
 
 

 
 


3 kommentarer:

  1. Det är klart att det gör ont! Bara själva maktlösheten i sig gör ju ont och när det som faktiskt är centralt i våra liv, arbetet, försvinner så tappar man ju fotfästet en stund.
    Var ledsen du, man behöver vara det också!

    Kramen Hannis

    SvaraRadera
  2. Beklagar verkligen din jobbsituation, vet allt för väl hur det känns. Men du kommer igen, starkare än någonsin. Att vara utan jobb kan vara knäckande men bara om man tillåter det till att vara det;)
    Stor kram till dig och nu ska jag fundera på mitt bidrag till morgondagens bloggutmaning;)
    Annie

    SvaraRadera
  3. Klart det är tufft, men man måste ha hoppet till att det blir något mycket bättre av det till slut. Man knockas ofta till marken, man kan ligga kvar en stund och titta på stjärnorna och låta tårarna rinna, för att sen ställa sig upp igen och gå vidare. Låt tårarna ta plats, en uppdämd damm inom sig är inte bra att ha.
    Jag är helt övertygad om att det kommer att bli bra, mer än bra!! Har redan kommit på min "repris" ;)
    Skickar extra värmande kramar <3

    SvaraRadera

Rart av dig att du tar dig tid o skriver en kommentar!
Det gör mig väldigt glad!