Ribbersborg...

 

 

Finns det något härligare än hav och stränder?

Känna sanden mellan tårna och solen strålar bränna på nästippen? Vågorna skvalpa i ett jämnt tempo mot stranden...? Vinden som letar sig fram o tar tag i vad som finns att ta tag i, palmer, träd eller som här på Ribban vass eller om det är gräs... Oväsentligt, det handlar om ljudet som blir och hör till min mentala bild av total avkoppling och lycka...

 

 

 

 

Men för mig har stranden också blivit ett ställe där jag känner mig närmre min bror. Det är just här, när jag gör något som vi gjort tillsammans som han finns där, gör sig påmind och jag trivs, jag kan tillåta mig att le eller släppa en tår eller två, allt är tillåtet.

 

 



 

 

Jag tror att han skulle ha gillat den här bilden. En liten tjej på ett stort äventyr, hennes intresse av det hon ser, att hon tar tillvara på det som finns, nyfikenheten och hon den lilla vid det där stora havet.

 

Lika säker som jag är på att han skulle gilla bilden lika säker är jag på att han inte skulle gilla kjolen jag har på mig. Han skulle titta på den och säga något i stil med 'Hörrö du, den där kjolen...' han skulle göra en min och prata med en väldigt bred östgötsk dialekt. Han hade inte gillar kjolen och ju mer jag tänker på det desto större blir mitt leende, han hade verkligen inte gillat den. Fniss. 

 

 

 

Från och med nu är kjolen en ännu klarare favorit!