Ibland glömmer jag bort hur bra jag har det och hur oerhört tacksam jag är att
min Jocke dök upp i mitt liv.
Jag hade det allt annat än bra, mitt liv var ett kaos, ett inferno, ett krig och jag accepterade saker som ingen någonsin ska acceptera. Jag levde med svartsjukan och att ständigt vara ifrågasatt och jag hade förklaringar till alla val jag gjorde om det så var vilken väg jag tog hem från affären, vem det var jag hälsade på eller varför jag skulle ha läppgland med på festen, bara för att ligga steget före.
Jag fick försvara mig med näbbar och klor och jag fick visa taxikvitton som sedan mättes upp och kontrollerades... Jag fick försvara att jag levde mitt liv och jag krympte mig själv och min horisont till något som jag nu, när jag tänker tillbaka på den tiden, inte förstår kan vara möjligt och fascineras av tanken att jag faktiskt kunde fungera som människa.
Jag visade sidor av mig själv som jag avskydde, jag gav igen, jag slutade svara och gjorde allt för att svartsjukan skulle bli värre. För att ge igen. För att ge tillbaka lite av den smärtan som jag själv hade.
Jag är inte stolt över den jag var.
Men jag är stolt över att jag tog mig ur och att jag tog mig långt därifrån.
Men det tog tid.
Det tog en evighet innan jag slutade förklara mig för Jocke om jag till exempel var en smula sen från en fika-data med en kompis. Det tog en evighet innan jag kunde acceptera skoj om att någon var galet förtjust i mig. Det tog en evighet innan jag förstod att jag var ok, att jag hade ett lika värde att jag skulle vara stolt över mig själv. Det tog en evighet och under hela den tiden fanns han där och stod ut, tröstade, peppade och älskade!
Jag säger det alldeles för sällan!
Jocke - Jag äRkar dig!
