Lilla snigel...

 

 

Borta bra, men hemma bäst!

 

 

Jo vi har varit iväg en sväng. Lite mer än en vecka har vi tillbringat i Värmland, med ett kortare avbrott för Dalarna, och varit lediga och tillsammans. Vi har firat midsommar och kramat om dem vi gillar men inte träffar så ofta, haft korvgrillning, gått tipspromenad, spelat brännboll, badat (!!!) och målat om sovrum.

 

 

Vi har varit på ett alldeles underbart ställe dit internet inte når... typ så.

 

Det finns några ställen i huset där man kan ställa sin mobil och få en liten koppling till omvärlden, lagom att kunna  spela ett drag i Wordfeud eller få iväg ett mail... men inte så mycket mer... skönt det med!

 

 

 

När vi satt i bilen, jag inknölad mellan två bilbarnstolar i baksäget, på väg upp till stugan plingade det till i min mobil. Ett meddelande...

 

"Hej Tanja! Både jag och min man (!) följer din blogg och har mycket glädje av dina fina bilder och texter. Grattis och lycka till med nya jobbet!"

 

 

Det var ett litet meddelande, några få rader, men med så mycket energi! Jag blev så glad. Det är klart att den här bloggen mest är min dagbok över lite ditt och datt och ett sett att hålla fotandet vid liv, men visst blev jag smickrad. Glad och smickrad. För hur eller hur, så är det inte självklart att man slår sig för bröstet och ropar att jag bloggar minsann, jag skriver små texter om små saker som nya koppar, en blomma eller något annat som i jämförelese med mycket mest är yta och oviktigheter. Jag kan göra ett helt inlägg om ett doftljus eller en ny ljuslykta eller ännu värre, ett par skor jag unnat mig. Små saker, men små saker som jag tycker om. Jag delar med mig av det vardagliga, som en fikastund eller en promenad och vilka tankar som far genom mitt huvud just för tillfället. Så - Nej, jag skyltar inte med att jag bloggar, jag håller det lite för mig själv... och blir alldeles varm i hjära o kropp över ett meddelande om att någon annan uppskattar det jag gör...

 

 

Tack Monica!

 

 

 

 

Men nu är vi alltså hemma igen och blev med husdjur bara genom att ta en titt på altanen. Inez studsade in till oss efter en snabb tur i trädgården, alldeles överlycklig över att vi minsann hade sniglad! Två stycken! som sedan visade sig vara tre och som underhöll oss i näst intill en timme... kanske hela kvarteret om jag tänker efter, för ingen kan ha ungått Inez glädjetjut när den ena snigeln kröp över den andra. Eller när de kröp över kanten utan att trilla ner...

 

 

Vi har husdjur, om så bara för en kväll, och lyckan är total!