Jag har börjat läsa en bok.
Jag köpte den här om dagen, direkt när jag såg den så slog jag till. Det var väldigt länge sedan det hände, att jag köpte en bok alltså och jag har saknat det. Det har varit för mycket omkring mig under en lång period som gjort att jag valt bort böcker, det har inte funnits tid och eller ork... Men nu har det vänt. Nu är jag där igen (för jag måste erkänna att det knappast finns något bättre än just böcker). I alla fall boken jag köpte har Alex Schulman och Sigge Eklund skrivit och den heter Tid - livet är inte kronologiskt. Eller något liknande och jag tror inte att jag kan förklara riktigt hur bra den stämmer med mina tankar just nu. Men det gör den och jag ska försöka förklara.
Jag köpte den här om dagen, direkt när jag såg den så slog jag till. Det var väldigt länge sedan det hände, att jag köpte en bok alltså och jag har saknat det. Det har varit för mycket omkring mig under en lång period som gjort att jag valt bort böcker, det har inte funnits tid och eller ork... Men nu har det vänt. Nu är jag där igen (för jag måste erkänna att det knappast finns något bättre än just böcker). I alla fall boken jag köpte har Alex Schulman och Sigge Eklund skrivit och den heter Tid - livet är inte kronologiskt. Eller något liknande och jag tror inte att jag kan förklara riktigt hur bra den stämmer med mina tankar just nu. Men det gör den och jag ska försöka förklara.
Jag är just vid en viss punkt i mitt liv. Jag upplever en massa saker tillsammans med mina barn, som mamma, som mig själv och tillsammans med min man, vänner och familj. En tanke som ofta dyker upp OCH som jag har en smula svårt att greppa är att när jag tänker tillbaka på när jag var liten så inser jag att min mamma (i mina minnen) är ungefär i den åldern som jag är nu. Av någon anledning har det blivit stort för mig och jag tror till och med att den insikten har fått mig att omvärdera mina minnen, eller tankar kring dem, eller något åt det hållet...
Det känns komplicerat och det är lite som att jag ser mitt liv dubbelt eller kanske till och med tredubbelt, min version som pågår just nu tillsammans med mina minnen både ur mitt perspektiv men också min mammas...?!! Det är en märklig känsla, lite svår att hantera och förklara och jag tror att den är positiv, även om den ibland känns en smula tung... och lite sorglig utan att jag egentligen förstår varför...
Men jag är nog mest glad. Det känns nog mest bra. På riktigt.
Boken, den har liksom klätt min känsla i ord - livet är inte kronologiskt.
Just precis det, är var jag tror mig uppleva just nu...
Så med lite dimmiga funderingar och en ny bok, knyter jag ihop den här helgen.
Boken, den har liksom klätt min känsla i ord - livet är inte kronologiskt.
Just precis det, är var jag tror mig uppleva just nu...
Så med lite dimmiga funderingar och en ny bok, knyter jag ihop den här helgen.
Den där boken funderar jag på att läsa också låter spännande.
SvaraRaderaFin start på veckan önskar jag dig
Kram
Annie
Jag kan inte riktigt förklara men jag tycker det då och då liksom poppar upp minnesbilder eller mer som ungefär Aha! om uppväxten och mina föräldrar. Ofta också stillsamma funderingar och lite vemod. Några klarheter och konstateranden. Min mamma dog när hon var i min ålder. Jag upplevde henne som äldre än vad jag upplever mig själv nu och andra i samma ålder. Då var de äldre. Nu är man yngre i samma ålder. Tiden har gått så snabbt. Plötsligt är man själv i den här åldern.
SvaraRaderaDet tillhör att börja tänka på det som var. Tror du inte det, att det är en mening med det? Man börjar tänka på det som var då för att man kanske behöver det på något vis. Utan att det behöver betyda kris eller annat mindre bra..
Kram Ann-Louise