När självförtroendet får sig en knäpp på näsan!



Jo Prag. Hur gick det och vad hände egentligen i Prag?

Jag är nog egentligen inte typen som gräver ner mig och deppar, men även jag kan minsann ibland vilja dra mig tillbaka, dra något gammalt över mig och helt enkelt inse att det där blev inte bra. Det är nog egentligen inte vad andra säger och tycker som spelar någon rol,l utan det är den där känslan man får när saker och ting inte alls går som man ville att det skulle gå.
Känslan av att ha misslyckat. Inte lyckats.

Så Prag. Vad hände. Jo, en alldeles fantastisk kväll tillbringades på den svenska ambassaden som ligger på en sluttning och blickar ut över den försummande utsikten av ett vackert landskap och en ännu vackrare stad. Där tillbringade vi tisdagskvällen med snittar och vin och mingel och prat om system och förväntningar och allt annat som man får för sig att prata om! Det byttes visitkort och pratades om möjligheter och känslan och stämning, ja allt var på topp.

På morgonen vaknade jag tidigt och förvånade mig själv genom att gå upp direkt för att ha gott om tid att förebereda mig och piffa och läsa och köra en sista presentation med hotellrummet som publik. Jag kände mig på topp. Tog på mig bästa skorna och kavaj och mötte solens varma strålar när jag gick den korta promanden ner till ambassaden. Kullersten och utsikten gav mig energi och jag kände verkligen att ingen eller inget kunde få mig att inte vara på topp.

Så gick andra dagens förmiddagen, med den ena presentationen efter den andra och min låg precis innan den frågestund som skulle avsluta förmiddagen och jag var på G. Jag hade en bra känsla i magen och min mycket korta presentation hade jag full koll på. Full koll till dess att en viss amerikan klev upp på podiet och pratade med en kraftfull röst om tekniken bakom och allt som fanns att berätta om det jag senare skulle prata om. Men han gjorde inget fel i att prata om det han gjorde, nej jag skulle fylla i  med våra erfarenheter i Sverige. Så var det sagt och så var det bestämt. Men ju längre hans presentation gick desto mer sjönk mitt självförtroende och när hans 20 minuter hade gått och han fortsatt i ett rasande tempo med ett självförtroende som liknadne inget annat jag någonsin sett eller ens hört talas om, ja då tappade jag det mesta... En väldigt märklig känlsa och en situation jag aldrig varit i tidigare. Mr Amerikan-som-kunde-minsann-allt drog över sin presentation med si så där 15-20 minuter och efter det var det min tur.

Jag hade inte mycket att ge - jag erkänner att det blev långt ifrån bra. Jag floppade. En märklig känsla av att helt plötsligt förstå hunden som viker in svansen mellan bena egentligen känner... Märkligt. En lärdom och en läxa för livet. Något som antagligen lär mig mer än de hundratals presentationer jag gjort tidigare. En ordentlig lärdom...

Men nu mina vänner, nu är det måndag och jag påminns om att nya saker ska läras!

Ett misslyckande är bara ett misslyckande om du inte lär dig något av det!
Det sista kanske jag skulle trycka på en t-shirt?!
Fin måndag vänner!

Macarenas!!! i GULD!!

3 kommentarer:

  1. åh stackare. Inte kul alls den känslan. Har upplevt den också men som tur är bleknar den med tiden och som du säger en väldigt nyttig lärdom blir det. Konstigt det där med amerikaner hade nämligen en liknande upplevelse för många år sedan i USA. Jättesnyggt med guld Marenas!!!! Jag har mina glittriga men de går inte lika bra till allt som guld gör. kramar Nilla

    SvaraRadera
  2. Jag känner också igen det här! Det är verkligen ett pussel med presentationer. Plats, tid och de som presenterar innan - allt spelar roll!

    The good news is....att du antagligen är hårdast mot dig själv. Det vill säga, det du kände blev en flopp, såg och kände inte publiken. Du hade bara högre förväntingar och kom (såklart) av dig när det här killen dundrade på.
    Det går fler tåg, och som Nilla skriver, känslan bleknar.
    Nästa gång blir det som du tänkt dig!

    KRAM!

    SvaraRadera
  3. Oj vilken jobbig upplevelse, skickar en varm kram genom cyberrymden och Heja dig, det går bättre nästa gång! Jag kan åka och sparka amerikanen på smalbenet å dina vägnar om du vill :)
    KRAM Cecilia

    SvaraRadera

Rart av dig att du tar dig tid o skriver en kommentar!
Det gör mig väldigt glad!