Här är hon i egen hög person... lilla Tess!! När hon var kattunge var vi inte direkt kompisar, då högg hon efter alla o frästa så fort hon fick chansen... men nu, vilken liten raring! Bara att hon kommer o möter en i dörren när man kommer hem, det är lycka det! Å så säger hon sitt hej som är ett lite speciellt jamande, låter mer som en anka! Väldigt rart.
Åhh jag skulle vilja att hon bodde här lite oftare, men Jocke vill det inte och mamma & pappa skulle ju aldig gå med på det. Jag får helt enkelt nöja mig med tillfällen då mina rara föräldrar är på semester - inte illa 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Rart av dig att du tar dig tid o skriver en kommentar!
Det gör mig väldigt glad!