Fototriss - Våren, så här ser den ut där jag är...

F O T O T R I S S

’Våren, så här ser den ut där jag är’… 

…det är temat på veckans fototriss. En utmaning jag snubblade över för bara någon vecka sedan och som jag tycker är otroligt kul. Ger mig möjligheten att utmana mitt fotograferande på ett givet tema... Jag gillar ju så klart att komma på något liten tvist också och ja, vi får väl se vad ni säger, om jag lyckades eller ej.

 

Våren har tagit en siesta här hos oss, faktiskt i ett par dagar. Ute är det grått, men samtidigt grönare och grönare för varje dag som går. Och mest hela tiden hänger regnet i luften… Så ’våren där jag är’ får bli här inne i vårt kök, bland flaskor och vas med körsbärskvistar. Där står blommorna och här står även jag mest hela tiden känns det som… när värdet inte föll mig i smaken tog jag in lite av våren i vårt hus.

 

 

Körsbärsblommor, många, vackra och min tolkning av våren där jag är.

Fler tolkningar hittar ni här!.

och just den här veckan är det dessutom tävling, så jag tipsar om en nyhet hos Coolstuffs, nämligen den här. Rätt så fiffigt att ha laddning med sig vart man än går...

Vad man kan göra på en helt vanlig ledig måndag...

 

U T F L Y K T

Efter en runda på stan, för att införskaffa en del måste-ha-saker och framför allt komma-i-form-kläder (träningskläder) så packade jag in tjejerna och mig och åkte till handelsträdgården alldeles utanför stan. Jag hade aldrig varit där tidigare trots att det ligger så nära. Men jag visste inte att det var så fint. Hade jag vetat det hade jag antagligen varit där minst en gång i veckan - det var nämligen alldeles underbart. Särskilt en sådan här dag, när vårsolen värmer, när man kan sitta ute och äta lunchen bestående av jordärtskockssoppa, när det känns skönt att det fläktar och när man blir en smula irriterad över att ha glömt solglasögonen hemma... När Inez kan springa omkring i en tröja och titta på fiskarna som finns i dammarna och när jag längtar efter att äta glass. Jag är ju inte någon glassmänniska, men ibland känner jag mig lite sugen och det krävs nog allt som oftast lite sol för att det ska inträffa.

Vi hade i alla fall en underbar dag bland blommor och fiskar, i solen och med både lunch och eftermiddagsfika på en handelsträdgård.

I morgon får jag berätta mer om min komma-i-form-plan, för så här i början handlar det om att få tillbaka lite bålstyrka men sen, sen är det nog dax att sikta in sig på ett eller annat löparpass (inser att jag längtar en smula efter en joggingrunda...)

Hälsa på...

Jag pratar ofta om de där arbetskamraterna jag har. Berättar om dem för andra, lite anekdoter hit och en dit. Funderar på hur de mår och hur det går, vad som händer och vad som inte händer. Funderar på mitt kontor. Men så kommer jag på att jag är ju uppsagd, och även om anställningen sträcker sig till mitten på augusti, så tar den slut sen och nu är jag hemma med bäbis... 

Det är en märklig känsla det där, att vara lite bortkopplad och på väg bort och samtidigt kvar... Jag får inte riktigt ihop det som ni kanske märker.

Men idag var vi där, hela familjen, och fikade med dem. Arbetskamraterna, de saknade och omtyckta, de fina och de pratglada arbetskamraterna. Och de ger mig så mycket, att få sitta där med dem, fika en stund, prata om hur de har det och hur vi har det. Se hur mycket Inez gillar dem och trivs med den. Jag menar, vi hann ju knappt dit förrän hon sa att hon skulle gå till Emelié - 'Mamma, jag går bara så och så' säger det där yrvädret till 3,5-åring och ler med fingret pekandes bort i korridoren... att få presentera Jill, låta henne flina, skrika och mysa i olika famnar...

 

Så det är kanske inte så konstigt att jag efter världens mysigaste fika, tog familjen med mig och 

åkte på restaurang. För jag fick en liten klump i halsen när vi lämnade jobbet, en liten men ack så närvarande. För jag saknar dem, det gör jag, och jobbet en smula också, men just det där att höra till - japp, jag saknar det. Och dem. Så vi slog till på rejäl pasta, härlig pasta, men glass till efterrätt och vin i glasen och pratade av oss, innan vi tog en bilutflykt hem. Som en liten flykt och för att vägen tillbaka skulle gå lite lättare.

 

Ja inte är det lätt, men jag har i alla fall världens bästa arbetskamrater, världens bästa! 

Så det så.

TRISS i blått och en kär vän på besök...

 

F O T O T R I S S 

Jag har hittat en ny utmaning som jag hakar på, tänker att det kommer få mig att fota lite mer. Se till att jag tar mig tid till att göra sådant som jag tycker om. Det är inte alltid enkelt att prioritera det roliga och det blir lätt att sådant som man tycker om mest inte får samma utrymme som alla måste-grejer... Så jag hakar på en utmaning o jag tror att den kommer få mig att ägna mig mer åt att fotografera, så japp, jag är med och det här blir nog allt en kul grej!!

Veckans tema - Triss i blått!

Mitt bidrag blir Skillor helt enkelt. Plockade i vår lilla trädgård som är fylld av dem, kan nog utan att ta i säga att vår gräsmatta känns mer blå än grön :)

 

Göra mer av det jag gillar ja, jo idag träffade jag en kär gammal vän. Hennes spontanitet och besök idag gav mig så otroligt mycket glädje och vi pratade länge om att fundera på vad man vill med sin tid. Var man lägger sin energi och vad man får tillbaka...

Jag kan bara konstatera att vissa vänner ger så otroligt mycket energi och glädje, ger allt det där man behöver på det mest enklaste viset. Det kan handla om att inte vara petnoga med tiden, värmen i orden, glädjen i ögonen när man kramas om, det ärliga samtalet. Ja, det spelar ingen roll, det kanske bara är kemi, men när den känns bra i hjärta och magen inte bara just för stunden utan när man flera timmar efteråt fortfarande känner att leende på sina läpparna - ja håll fast vid den personen. Ta tillvara på vänskapen...  och på din tid.

 

Så idag alltså, ny utmaning och en långpratstund med en väldigt fin och kär vän!!

 

En mycket bra start på helgen!!

För fler bidrag, kika här!

En liten tidsresa...

 

V I T S I P P O R

De kommer under något av vad jag tror är den bästa tiden på året, våren, som vittnar om att dagarna blir längre, varmare och ljusare... och varje år får de mig att vilja åka ut till Hageby och Vrinneviskogen. Området jag växte upp i och skogen/friluftsområdet som ligger alldeles bredvid. Jag vill tillbaka till Formaregatan, titta upp mot fönstret som var mitt och min systers rum, se köksfönstret och sedan brorsans rum... 

Jag vill springa runt på gården, se klätterträdet där Fredrik ramlade ner och bröt armen, gräsmattorna som vi sprang omkring på, kolla in huset där Bobbo bodde och se vägen upp till Vrinneviskogen. 

'Mamma, en vitsippa till dig'

 

 Idag tog jag mig i kragen och packade in barnen i bilen och styrde bilen tillbaka i tiden. Vi struntade i min gamla gata, vi tog skogen direkt. Kändes lagom just idag.

Mini sov mest hela tiden, inte särskilt medveten om vad vi höll på med. Men Inez och jag gick i skogen, mumsade matsäck på en sten vid en liten stig, gungade och plockade vitsippor på samma ställe som jag plockat blommor till min mamma, för si så där 30 år sedan...

 

En alldeles underbar dag, i gamla lyckliga och fina fotspår. 

Jag har helt enkelt gjort gamla minnen till nya underbara sådana.

Det här var en bra dag, minst sagt.

Morgonpromenad minsann...

 

Bilder från vår morgonpromenad. 

Det har blivit vår nya rutin, efter att vi lämnar av storasyster (tänk att hon är storasyster OCH att det finns en lillasyster...) så fortsätter Mini och jag på en promenad runt strömmen och får så mycket energi att det faktiskt inte är klokt. 

 

 

Vi går förbi blommande slänter, prydliga rabatter som det börjar gro i, fina villor, änder, ser Strömmens vatten virvla ner mot industilandskapet och jag njuter. Jag tar in all energi som finns omkring mig...

 

Och idag tog jag mig till och med tid att räkna årsringar på en stubbe.

Nu knyter jag mig strax, har lovat mig själv att jag minsann ska hinna med och läsa en sida 

eller två innan sänglampan släcks...

Bäbisfötter...

 

Bäbisfötter, finns det något mysigare?

 Här är hennes fötter, minstingens, lillis, Jillis små underbara fötter. Magiska och lika underbar som hela den där lilla människan som gjort entre i mitt liv, våra liv. Med de där små tårna som kniper och fötterna som är lika söta som marsipanfigurer trollbinder hon mig... för att inte tala om ögonen och att hon nog faktiskt börja ge leenden tillbaka när jag pratar med konstig röst om att saker som är helt tagna ur luften... men håll med - rara små fötter!

Här om dagen var vi hos fotograf Lisa och skulle ta lite bilder på Jill. Planen var att Jill skulle sova när vi vara där och det såg ut att bli en bra start. Mätt i magen och en biltur senare kom jag in med Jill i bilstolen sovandes som en liten prinsessa och jag tänkte i mitt stilla sinne 'Det här går ju bra...' men ack så fel jag hade... Jag behövde bara lyfta upp henne ur bilstolen så var hon vaken. Klarvaken.  Och fyra pruttar senare, både på kläder, sängkläder och annan rekvisita senare insåg vi att det här skulle minsann inte bli några bilder på en sovande bäbis med en jätterosett på huvudet - det blir helt enkelt inte som man tänker sig alla gånger...

Som en klok man en gång sa till mig: det enda du kan vara säker på, när det kommer till hur det kommer att vara med en barn omkring dig, är att det inte kommer bli som du tänkte dig!!

GLAD PÅSK...

 

G L A D  P Å S K

Önskar er alla en glad påsk - en varm, solig o glad påsk!

Här hemma är vi kvar i bäbisbubblan och lär nog vara det ett tag till. Vi myser och njuter och kramar om en liten, liten lillasyster. En fantastisk liten människa som så sakta tar mer och mer plats i vår familj.  En liten tjej vid namn Jill.

Jag är snart tillbaka!

P Å S K K R A M

Njuter av en ledig onsdag...

 

Alltså hur underbart är det inte nu, solen som skiner och jag har lyxen att vara hemma o vänta på en liten bäbis. Parallellt med att jag väntar så passar jag på att fixa till det här hemma, köper hem doftljus och förälskar mig i nya härliga energigivande dofter. Som ett av de senaste inköpen av doftljus (nej vi behöver egentligen inte fler, men men...) Voluspas French Cade Lavender - jag smäller av, med den är underbar! Alltså verkligen underbar!

Så nu fortsätter jag med lyxen att läsa en tidning i soffan...

 

...och njuter av solen, underbara blommor och dofterna här hemma.  Jag inser att våren är här på riktigt, det knoppas, det växer och det är ljust. Den här tiden är ju ta mig sjutton bland det bästa som finns - när allt ligger framför en, våren, ljuset och värmen!

 

Ha en skön dag!

 

K R A M

 

Efter regn kommer solsken...

 

 

 

En hockeymatch, ett telefonsamtal, en blomkvist och solen.

 

 

Känslan i kroppen är underbar. Hockey är något heligt för delar av familjen och idag hade han svårt att hålla sig lugn o sansad, men lyckades bättre än jag någonsin vågat hoppas på. Det blev en dunk eller två i sittpuffen för att dämpa de största besvikelserna och kanske ett eller möjligtvis två fula ord i samband med synpunkter på domaren i matchen, men så strax innan slutet så gjorde de mål - Brynär och vann. Den tredje matchen i Play - In som det så vacker heter & lyckan i hemmet är total.

 

 

Själv är jag själaglad över att jag igår minsann fick iväg en ansökan till ett intressant jobb men ännu merför att jag fick veta att jag kommer att bli kallad på intervju för ett annat jobb jag sökt. Alltså det är ju så att jag känner mig lika glad, som kor ser ut att vara glad när det släpps ut på grönbete. Jag ska alltså på intervju, inom kort, för ett jobb. En möjlighet. Ha. Det är verkligen en härlig, bubblande och lycklig känsla

 

 

 

 

 

 

Jag passar på att maxa våren lite också genom att plocka in lite kvistar från trädgården, världens enklaste och smidigaste sätt att få lite extra vår-feelings.

 

 

Å på tal om maxa - 10 dagar över tiden idag. Samma antal dagar över som datumet för dagen. Jag undrar hur det ska sluta och när vi ska få träffa den där lilla parveln på bilden... 10 dagar alltså, men det är mysiga dagar!

 

 

K R A M

Dag fyra...

 

Jag har en fixardag, en dag som egentligen innebär att jag springer upp och ner för trapporna, inte en eller två gånger utan typ 100 gånger... och mellan varven stannar jag upp och slår en bläng på den ena eller den andra nätbutiken... Har just kommit på att sovrummet behöver en tapet. Japp, så får det nog bli och japp, först måste jag starta kampanjen 'övertala maken', men den ska nog gå vägen - håll tummarna.

Några pauser i soffan blir det också, jag ska ju vila... eller ska och ska, men det behövs lite vila och ibland är jag klok nog och lyssnar på min kropp.

Så nu fortsätter dag fyra över tiden. Det trodde jag aldrig att jag skulle vara med om, gå över. Nope, var minsann säker på att den här lilla plutten skulle titta ut i februari. Bergsäker. Nästan så att jag skulle kunna ta gift på det... på riktigt, men men. Snart så...

Vecka 40...

V E C K A  4 0

Helt otroligt, sista (eller näst sista, eller näst  näst sista) veckan av den här graviditeten. Märkligt. Att det kan gå så fort, det är ju nästan ett helt år, från start till mål, men det känns verkligen som att det har gått i Usain Bolt-tempo, särskilt nu på slutet. Det kan verkligen bli när som helst, typ om en timme eller tre eller 12 eller om dagar, jag har inga känningar och ingen föraning om att det börjar närma sig. Hur nu sådana känningar ska kännas. Rent mental skulle jag kunna tänka mig att att det var en månad kvar, men ser jag  mig i spegeln så tycker jag att det var nog dax förra veckan... :)

Men i alla fall.

Men det knäppa är att ju närmre vi kommer the big moment desto mer tänker jag på det där med att skaffa ett nytt jobb? Visst är det märkligt? Trots att jag vet att så fort bäbisen är här kommer jag att ha fullt fokus på just bäbisen, medans jag nu läser platsannonser och funderar på vad jag vill pyssla med när jag ska börja jobba... 

 Knäpp, knäppare, T A T J A N I S

Första kyssen...

 

 Minns du din första kyss?

Såg på T V, en serie som är något av det bästa jag vet, Grey's Anatomy första säsongen och i en reklampaus dök reklamen för Coca Cola Life upp på rutan. 'Minns du din första kyss - den förändrade allt'... typ. Jag kom att tänka på min första kyss, alltså ni vet när man gick på mellanstadiet och inte hade en aning om vad det där med kyssar egentligen handlade om.

Nog minns jag min... på ett disco i matsalen på Åbymoskolan, måste ha gått i femman eller sexan, killen hette Jacob, jag hade en blå och vitrandig storskjorta och hade ett smalt skärp i midjan, det skulle visst vara så. Håret var någon hockeyfrille-variant med vingar på sidorna. Minns jag inte helt fel skulle det vara lite permanentat också.

Det hände när vi dansade tryckare. En liten försiktig puss när dansen var slut hade jag tänkt. Men det var vad jag hade tänkt, han hade tänkte kyss med tunga, så helt plötsligt räckte han ut tunga, mitt i pussen. D E T var inte trevligt, inte trevligt alls.

Men det får mig att skratta mig till tårar...

H A P P Y  T I S D A G

Måndag...

 

Fascineras av morgon-TV just nu, över sekter (som de pratar om) och om människor som tvingas in, föds in,  i en galet skrämmande och kontrollerande värld. Märkliga och starka berättelser. Att barn inte får möjlighet att ens gå i skola tillsammans med andra eller ens äta tillsammans med andra utanför sekten... Får ont i hjärtat... 

Och så ett tvärt kast till att choklad har visat sig ha samma effekt som sömnpiller...?!

 

Njuter av en "gammal" bukett blommor som blivit några färre... Satte de som fortfarande var pigga eller halvpigga i en mindre vas och vips fick jag en ny bukett att njuta av.

Blommor, finns det något bättre? Det får starta den här veckan som kan bjuda på en ny liten familjemedlem - spännande!

H A P P Y   M Å N D A G

Stryker ett streck...

 Jag verkar ha gått in i en gravid-bubbla och kan inte få ur mig ett ynka litet ord om ditt eller datt, tankarna fastnar, orden kan omöjligt bilda meningar och jag rår inte på det... det är så in i hela friden svårt. Alltså nästan omöjligt och precis lika märkligt - jag är ju en pratkvarn, en babblare och det brukar inte vara något problem att hitta på något att skriva, berätta, fota...  Men det är kanske inte så konstigt med lite mer än en vecka kvar till det magiska datumet då den där nya lilla människan beräknas göra entré i våra liv.... det är ju inte klokt så snart, nästa helg...  ja det är inte många dagar. Inte många dagar alls.

Så jag fortsätter i min bubbla av ommöblering, pyssel o plock och att bara vara, andas och försöka att låta bli att göra alla 100 saker som jag skulle vilja göra...

 

Men en sak har jag gjort sedan sist. Eller för ett tag sedan, som jag nu inser gjorde mig gladare och lättare i sinnet. Jag tog emot några små ord med stor innebörd av någon som jag haft det jobbigt med. Jag strök ett streck över gammalt, sådant som gnagt länge och som skavt och fastnat i mina tankar. Jag lät det gå och ersatte det med de små orden 'tack för det du gör'. Det räckte, tårarna rann nerför kinden och jag kan fortfarande känna värmen av orden. Av att få höra dem och av att lämna det gamla bakom sig. Stryka ett streck och gå vidare. 

Det har jag lovat mig själv att göra mer av.

 

Så nu säger jag tack o go'natt och hoppas att jag snart är tillbaka igen. För nu när jag sitter här framför datorn så inser jag att jag har saknat det här. Verkligen.

Så jag hoppas att vi ses i morgon igen, eller ok i övermorgon kanske :)

VÅR...

 

VÅR I LUFTEN

Vi plockade några snödroppar idag, några av alla tappra rackare som kommit upp i rabatten och hjärtat skuttade till av lycka - våren är på gång...  och jag behöver energin, verkligen behöver den. Så i dag satt vi minsann ute en stund efter dagishämtning, plockade fram stolar och ritade och skrev en stund i solen. Och vi njöt, Inez och jag. Så  h i m l a mysigt och lyxigt...

 

 Och nu står de i Inez rum, på fönsterbrädet och vittnar om att det inte är långt kvar till våren är här på riktigt... så vi passar på och fortsätter att njuta.

 

 

Passa på att njuta av solen du med och känns det som att du jobbar just på dagens mest härliga timmar, så ta en promenad på lunchen!!

K R A M 

Fotoutmaning vänner emellan - FRÅN OVAN & ett par rader ur en bok...

H Å L L   I   E R


Fotoutmaning med temat från ovan... det blir ett lite annorlunda "från ovan" för det handlar om min bror som jag tror ser mig från ovan... Han finns där för mig, fortfarande och alltid och det här är några rader jag skrivit...något liknande

'kanske ett kapitel i något som någon gång kan bli en bok'

Med ögonen fyllda till bristningsgränsen, tittar jag ut genom fönstret. Tåget rullar någonstans mellan Malmö och Lund och den skånska slätten breder ut sig. Tårarna går inte att hejda. Ögonen fylls, svämmar över, fylls igen och jag försöker febrilt torka bort dem. Ju mer det rinner desto mer torkar jag, som i panik. Om jag bara kunde få bort dem om de kunde ta slut och jag bara kunde göra något, då kanske det kan kännas som innan. Om jag bara kunde få bort dem…  Tankarna virvlar i mitt huvud. Det dånar i mitt huvud och det är så att jag hör hjärtat skrika NEJ! Genom att torka kinderna försöker jag få bort sorgen. Bort. Jag vill inte ha den med mig längre, jag varken vill eller kan förstå att den finns. Den tillhör inte mig.

Jag ser att några runt mig skruvar lite nervöst. Det är inte varje dag en till synes ordningsam kvinna gråter hejdlöst men tyst i en tågvagnskupé. Jag bryter mönstret, den svenska ordningen. En flicka tackar sin pappa för en tidning hon fått att roa sig med på resan. Hon tittar lite nyfiket på mig och jag försöker att lugna mig en smula. Någon annan petar i hörlurarna i öronen och tittar ut genom fönstret, rymmer på sitt vis. Jag känner ett sting av avundsjuka hugga tag i bröstet.

En annan resenär tittar i mitt knä, ser boken och ger som en tyst acceptans vid ögonkontakten. Hon ler men ändå inte, men skickar en tanke om att hon förstår. Läser man Kristian Gidlunds bok I kroppen min kan man inte annat än gråta. Den berör, det vet alla. Det finns antagligen inte en själ som läst den och inte gråtit.

 

Men det här handlar om något annat. Jag visste att jag skulle gråta när jag började läsa boken, det gjorde jag redan när jag köpte den. När tjejen i kassan på Pocket Shop sa att den var bra. När jag mumlade ett ”Ja.. jo.. jag, det är så att… ja, jag förstår det.  Redan då kom tårarna. Redan innan egentligen när jag gått till Starbucks för en fika. De fanns där, alldeles precis bakom ögonlocken.

Min sorg är min. Den är en envis en som jag inte kommer överens med. Det är något jag måste lära mig leva med, den kommer aldrig att försvinna utan alltid finnas där. Det är av den anledningen jag skriver. För att förstå min sorg. För att kunna släppa ut den och för att ge den ett erkännande. 

Någon form av acceptans…

Fler bidrag hittar ni här och här!


K R A M


& här hittar ni det första inlägget om allt det här, om ni vill läsa det o kanske förstå det här ovan lite bättre...