Ni vet sådana där dagar när det mesta inte blir som man tänkt sig. Just en sådan hade jag idag, men inte att saker gick emot mig utan att humör hos mina rara barn inte riktigt klickade, om jag säger så.
Det är ju höstlov, och jag hade bestämt mig att vi skulle ta oss ut ur huset, jag och alla tre barnen. En tolvåring, en fyraåring och en sjumånaders. Vi tog en promenad ner till industriområdet, sparkade bland löv, hade springtävling, var på skaparverkstad på Arbetets Museum och det låter ju alldeles perfekt. Men de två större kom ihop sig mest hela tiden. Inez var både grining och tvärtemot mest hela tiden. Var det inte att en pinna gick sönder, så var det för att det kom löv i ansiktet eller för att den andra kunde springa snabbare eller långsammare eller kom först eller sist. Eller som när jag tror att nu har det vänt, Inez råkade av misstag ha sönder (en pinne på en sak, som vi kallar vispen) för storebror och säger 'Oj, nu blir nog Jonathan arg på mig' jag förklarade att olyckor kan hända och lagade vispen medans Inez gick och bekände det hemska hon gjort. Jag hörde den där lilla rösten säga... 'nu blir du nog ledsen... förlåt'. Jag var så glad att hon hanterade på ett bra sätt, att hon förstod att vispen var viktigt för storebror och att hon skulle göra det bra igen. Men ne-hej-du Morsan - storebror blev arg som ett bi och det slutade med att han försvann, Inez letade efter en storebror och Jill skrek av hunger. Njaeee.. inte riktigt vad jag hade tänk mig...
Så alldeles strax tar jag en tur för mig själv. För att återfå balansen inom mig och få bort det där jobbiga som fyllts på under dagen.
...och i mitt huvud far en tanke fram och tillbaka - hur i hela friden gör ni andra med syskon och deras relationer? Hur mycket ska man lägga sig i och hur mycket ska man låta passera? Hur lär man en stor att ta hans om minder och hur lär man en liten att vara rädd om den stora?
Tips tas tacksamt emot.
Ps... Nu kollade jag igenom bilderna som jag tog på de där två idag och inga spår av ledsamheter i dem inte, eller kanske i en eller två bilder, men mest är kameran fylld av underbara ungar. Det får mig att skratta, det är ju ändå härligt att se att de där två har haft en supermysig dag...
Den känslaan att vara otillräcklig och att man vill de ska bli så fina människor som möjligt. Det är det de blir genom att tampas och du är där och visar hur det ska vara. Visst är det en tuff tid, men samtidigt njut som du gjorde av de härliga fotona. Barn brukar inte vara långsinta. Ha en fin dag Kram Pernilla
SvaraRaderaåååå jag känner så väl igen mig. Igår hade jag också en superdag planerad. Vi skulle pyssla och fixa grattis kort till kusinen som fyller år i veckan. Sen tänkte jag att vi kunde byggt koja och fika i kojan för att tillslut ta en promenad. Men nä. barnen bara bråkade, jag fick pyssla grattiskortet till kusinen själv, jag sket i kojbygget och intog mitt kaffe medan barnen hade timeout. Ja dagen blev inte alls som jag hade hoppats men jag tar nya tag idag. Kanske stämmer deras humör bättre idag. Kram
SvaraRaderaAnnie
Syskonkärlek är inte helt enkel, men den är slitstark! Att veta när man ska gå emellan och inte är en balansgång värdig en lindansares. Känslan av att inte räcka till som förälder är så jobbig, men genom
SvaraRaderaatt finnas där och vara klippan så löser det sig till sist ändå, det är det enda råd jag kan ge dig.
Kramen
Pia