Fastna inte i sorgen...

 

 

 

Trots allt en bra dag.

 

 

Ännu en årsdag har snudd på passerats. Ett år till alltså. Ett år till utan min bror i den här världen. Jag summerar det till två år totalt. Två år. Jag skriver det, läser det och kan ändå inte ta in det jag skriver.

 

 

Jag minns lite vagt Kristian Gidlunds råd, kommer ni ihåg? Jobba inte för mycket, bråka inte om pengar, säg ja, säg nej... men det stora orden för mig är 'fastna inte i sorgen'. och jag tror att det är min största rädsla - att bära med sig något så tungt, mörkt och hemskt, att fastna i det. Att låta det ta över, det mörka och glömma det min bror gjorde, var och stod för - det är du själv som skapar lyckan, du själv som har ansvar, se flera sidor, se människorna bakom och att hela tiden vara lite bättre, lite varmare  och lite mer ödmjuk.

 

Jag tar den här dagen till att umgås med några av mina nära och kära. Jag gör några saker för min familj och jag tillåter mig att minnas så mycket bra saker, så många skratt och så mycket jag är tacksam för. Jag lägger ut en bild på Facebook där min bror gjort om sig till Oprah Winfrey, jag skrattar varje gång jag ser den. Ett enkelt lite fotomontage - men tårarna rinner ner för kinderna och blandar sig med de som kommer av saknaden.

 

 

Det kommer aldrig sluta göra ont, men det här blev trots allt en bra dag och jag ska lova mig själv att alltid le åt mina minnen, att skratta högt åt dem och att aldrig sluta prata om den finaste människa - min bror, min vän. Jag har min sorg, men jag ska inte fastna i den.

 

 

Over and out