K Ä R L E K
Relationen med ens förädrar är väl kanske alltid en lite speciell historia, det vore kanske konstigt annars. Min grej med min mamma är att jag har lite svårt för att det är så in i hela friden svårt för henne att komma in till mig, till oss. Vi bor 15-20 minuter från varandra... Vi i stan och de utan för stan...Å det är ett litet, litet motstånd nästan varje gång till att ta turen till oss... och jag samlar på mig all irritation i en evighet, till dess att jag blir galen och ringer till min man och pratar ut om saken.
Igår hände det igen. Vi pratar i telefon och jag hade räknat med att de skulle komma in till oss på kvällen och följa med på Inez Lussefirande på dagis. Jag blev en smula förvånad och definitivt arg när mamma säger "Du skickar en bild på henne sen så jag får se hur söt hon är..." SUCK! Men jag säger ingenting... inte rakt ut, utan accepterar och surar ihop en smula...
Sedan gör jag som vanligt, ringer Jocke, svamlade av mig och tog sedan spårvagnen ner på stan för att fixa lussekrona till min fina lilla galenpanna...
På eftermiddan kör vi ett genrep här hemma med ljuskrona och tärnljus i handen och vi skrålar "Sankta Lucia" för glatta livet. Jag skickar några MMS, till mor o far och till svärföräldrarna. Då plötsligt händer det - min stora hjälte och idol - pappa - ringer! "Får jag komma och titta" frågar han och jag känner tårarna rinna nerför kinden. Jag blir så larvigt glad att ögonen svämmar över. Han är fantastisk och lika varm som helt galen andra gånger, men han ska se om han kan övertala mamma också, men han kommer...
De kom båda två & jag är lika barnsligt lycklig som ett barn på julafton.
Min pappa. Min hjälte. Min mamma. Min hjälte. Fick se Inez som lucia och sjunga julsånger med ett stort leende på läpparna...
Det är K Ä R L E K...