Jag verkar ha gått in i en gravid-bubbla och kan inte få ur mig ett ynka litet ord om ditt eller datt, tankarna fastnar, orden kan omöjligt bilda meningar och jag rår inte på det... det är så in i hela friden svårt. Alltså nästan omöjligt och precis lika märkligt - jag är ju en pratkvarn, en babblare och det brukar inte vara något problem att hitta på något att skriva, berätta, fota... Men det är kanske inte så konstigt med lite mer än en vecka kvar till det magiska datumet då den där nya lilla människan beräknas göra entré i våra liv.... det är ju inte klokt så snart, nästa helg... ja det är inte många dagar. Inte många dagar alls.
Så jag fortsätter i min bubbla av ommöblering, pyssel o plock och att bara vara, andas och försöka att låta bli att göra alla 100 saker som jag skulle vilja göra...
Men en sak har jag gjort sedan sist. Eller för ett tag sedan, som jag nu inser gjorde mig gladare och lättare i sinnet. Jag tog emot några små ord med stor innebörd av någon som jag haft det jobbigt med. Jag strök ett streck över gammalt, sådant som gnagt länge och som skavt och fastnat i mina tankar. Jag lät det gå och ersatte det med de små orden 'tack för det du gör'. Det räckte, tårarna rann nerför kinden och jag kan fortfarande känna värmen av orden. Av att få höra dem och av att lämna det gamla bakom sig. Stryka ett streck och gå vidare.
Det har jag lovat mig själv att göra mer av.
Så nu säger jag tack o go'natt och hoppas att jag snart är tillbaka igen. För nu när jag sitter här framför datorn så inser jag att jag har saknat det här. Verkligen.
Så jag hoppas att vi ses i morgon igen, eller ok i övermorgon kanske :)
